tisdag 29 mars 2011

En bra dag

Har haft ett par dagar med lite bekymmer och en dipp som jag fick slösa lite extra energi på att ta mig ur men det funkade faktiskt, efter några timmar "tycka synd om sig själv" och några mål god mat så kom jag igen och nu är jag åter på banan.

Idag har det varit första dagen utan storm på evigheter och jag var uppe med tuppen efter en bra natt, roddade runt med damsugaren för första gången på en vecka, på alla tre våningarna och såg till att saker som jag bara inte orkat se åt blev fixade, mangelhölgen bla.

Sen blev det snabb frukost och iväg till syrran som precis hämtat upp sin dotter med barnbarn på flyget från Göteborg och där blev det snusa bebis och gulla lite eftersom det var första gången jag såg honom och han är ändå snart 2 månader....men nu får vi rå om dom i en vecka.

Därefter ut på Jula.

Jag och 40 farbröder.

Jag och 30 meter nät och stolpar.

Och under dagen idag har jag fixat upp stängsel för mina katter (ja ja, jag är lite nojig) eftersom de fått för sig att man kan tussa över den sparsamt trafikerade gatan förbi mitt hus och klättra så långt upp man kan på berget till mattes stora skräck !

Så nu sitter det stängsel från gamla huset till detta och från andra hållet, från detta till ladugårdsknuten. Och om de nu absolut måste över på andra sidan så måste de gå runt ganska långt, och de är nog för lata för det. Så, min förhoppningen är att de håller sig på baksidan där det är km vida ängar och fält.

Ett jättebra besked har jag i alla fall fått idag av min dotter som nu har klart med att det är ok att boka om biljetten hem så nu dyker hon upp här hemma om ca 2 veckor, lagomt tills jag får min slutliga "dom" vilket känns väldigt skönt.

Har tjuvkikat på ärren, de ser het ok ut. Fick ju åka förbi vårdcentralen och hämta lite nya förband och striptejp då det mesta kändes som om det ville lossna så igår då jag var och hälsade på en gammal kompis som är distriktsköterska så passade jag på att bli omtejpad och tillsnyggad. Hon tyckte att det såg helt ok och det tycker nog jag med.

Jag ska bära mina ärr med stolthet.....

De kommer ju för alltid att finnas där och kommer ju att vara en del av mig, nu och för all framtid.

lördag 26 mars 2011

Sirap

Kroppen känns som om den är indränkt i flera lite sirap, allt går sååååå långsamt, ingen fart i benen, ingen tanke som känns logisk och ingen lust till nåt !

De senaste två dygnen har jag mest tillbringat i sängen med noll förmåga att försöka rycka upp mig.
Jag vill bara sova, och när jag vaknar vill jag sova lite till.

Min första riktigt "efter op dipp" är här tror jag...

Även om jag vet att jag nu ska se framåt så är det lite svårt, jag har haft ganska besvärligt med sticksmärtorna som kommer och går och och armen känns som om den blir helt utan funktion mellan varven. Att jag även dragits med lite feber de senaste dygnen gör väl sitt till det med, dock feberfri nu på morgonen.

Så idag kanske det är dags att börja se framåt, bara jag blir av med sirapen på kroppen !

Önskar det kunde vara fint väder, sol och vindstilla och plusgrader så man kunde sitta ute och lapa sol men vart än man befinner sig så stormar det från alla håll och är kallt så in i vassen vilket gör att man näst intill vägrar gå ut.

Så, ännu ganska små bekymmer om man jämför med många andra men det hindrar mig så mycket i min vardag att jag blir både less och förbannad. Jag går omkring här hemma och ser allt jag velat ta tag i, målningen i vardagsrummet, listningen i hallen på övervåningen, nya duschväggen, dörrarna i hallen nere, träjalusierna på övervåningen...tja det finns en hel del och eftersom sånt arbete normalt ger mig energi så känns det surt att allt just nu stirrar på mig och tar min energi genom att jag blir stressad istället....

Jag vet inte om jag har lust med det här....kan man hoppa av?

torsdag 24 mars 2011

Okontroll

Ett ord som säkert inte ens finns i svenska akademins ordbok men sak samma, det var i alla fall vad det var, okontroll på känslorna när jag pratade med försäkringsbolaget.

Man gråter liksom inte bara sådär hux flux inför nån man inte känner, eller?

Men det hände i alla fall, då hon upplyste mig om att jag inte längre hade en försäkring kvar, som jag trott jag haft, via jobbets sjukdom och olycksfall. Det visade sig att om jag velat att den skulle ha varit aktiv så skulle jag själv ha fortsatt betala på den själv då jag bytte jobb, innan så drogs det direkt på min lön via mitt förra jobb och i och med att jag bytte företag i november så har jag inte tänkt på det. Trodde bara det flöt på som vanligt, att den per automatik flyttades över till mitt nya jobb men tydligen inte...

Och jag grät

Men, nu blir den i alla fall aktiv igen men nu spelar ju inte det någon roll för hade den varit ongoing då jag fick min diagnos så hade det fallit ut en slant, nu blir det inte så, och därför passade jag på att gråta en liten skvätt till.

Men säger som mormor, det som inte stjälper en, det stärker en.
Hon sa även att allt som inte är stulet kommer tillbaka, så när hennes vigselring hon tappat kom upp i potatislandet efter typ 50 år, sa hon, vad var det jag sa.

Saknar henne
Och saknar pappa, särskilt när nåt sånt här händer med en själv. Han som själv hade en sån tuff match mot sin cancer och avled som 56 åring...det var inte rättvist.

Men vad är egentligen rättvist med någon form av cancer?

Sömn i massor

Tänk att den kom till slut.

Helt frivilligt till och med.

Sömen

Tänk vad sömn kan göra för en kropp ändå. Igår kväll kände jag mig inte lika modig och tuff längre, började få mer ont under em och sticksmärtorna kom som på ett radband i omgångar. Men ändå mer obehagligt än ont, eller, jag vet inte, kunde i alla fall inte slappna av och försöka komma till ro så länge de kom och gick.

Vid sju låg jag redan i sängen, nerbäddad med dubbeltäcke, extra täcke på det och med thé brevid.

Och jag frös så jag huttrade, och ute stormade det så att man trodde att huset skulle följa med.
Vid halv åtta tyckte jag synd om mig själv och vid nio sov jag.

Under 7,5 timme i sträck, utan att en enda gång vakna av stormen eller se på klockan och  jag vaknade av att det började ljusna ute. Sicken bra känsla. Kroppen känns som ny idag, bara lite tilltuffsad och "märkt". Men vad gör det om dagen får fortsätta så här?

En enda sak bekymrar mig dock, har tagit bort yttre förbanden och stripparna ska ju sitta kvar i ungefär två veckor, tycker dock att en del av dem ser ut att sitta fasligt löst och nu nojjar jag över att allt kommer att släppa när jag ska duscha (känner att det är dags nu då jag fegade ur på det igår).
Det går ju iof att sätta dit nya och jag antar att det är ett måste om de ser ut att vilja släppa helt.

Just nu små bekymmer men ändå nåt som oroar....

onsdag 23 mars 2011

Ett bra dygn

Nu är jag åter hemma efter ett ganska knasigt men bra dygn.
Rädslor har fått ge vika och på något vis så kändes det skönt att faktiskt få överlämna sig själv i  händerna på andra, jag som är så van att alltid ta hand om andra och finnas till.

Nu var det min tur...

Sömnlös natt avslutades med en sista skrubbning kl 04.10 på morgonen, varför sova när man kan fixa till håret istället med typ svinto kvalité?? Jizzus så vasst och fullkomligt omöjligt att reda ut utan en massa balsam, så det blev en stor ihopdragen härva på huvudet istället.

Sen vankade jag lite av och an i nån timme, kände hunger och hade en konstant huvudvärk, förbannade snön som rasat av taket på framsidan och just denna morgonen näst intill täppt till min brokvist.

Passade på att skotta som en galning i en kvart innan jag insåg att jag nog fick ge upp och låta eländet smälta bort istället.

Väl inne på sjukhuset så började dagen med inskrivning på kirurgen, sedan iväg till mammografin för att märka ut tumören och även träffa kirurgen och besöka isotopen för att få en dos av radioaktivt medel insprutat vid tumören.

Sedan tillbaka upp på kirurgen, ombyte till snyggaste outfiten för dagen och sedan inta sängen. Gillade de beiga strumporna skarpt !! Undra vart man kan köpa dom?? Glömde fråga...

Vid elva så var det dags, då hade jag sovit en stund innan, fått alla värktabletter jag skulle ha plus en lugnande och jag var lite lätt vinglig på benen då vi gick ner till op.

Sen blev det lattjo lajbans på riktigt !

Var ju lite nojig över detta med att sövas då jag en gång tidigare hade haft en inte så lyckad sövning men detta var ju som att sväva på moln, ohh mother give me some more of that, ett riktigt halleluja moment mao.

Vaknade, och kände direkt av ett kompakt illamående, ville somna om direkt men fick istället lite för illamåendet och upptäckte till slut att hey man, jag lever ju, om än med lite mindre tutte!

Och ja, efter omständigheterna måste jag säga att jag känner glädje, är hoppfull och just nu full av mod. Tycker att det gått bättre än väntat, har inte fullt så ont som jag trodde jag skulle ha, det är mer att det stramar och sticker och att armen känns lite knasig men det knasigaste av allt:

JAG KISSAR GRÖN KARAMELLFÄRG !

Undra hur jag skulle se ut i blink blink ljuset på ett disco ikväll?? Självlysande grön? Tur att de i all fall sa det innan för hade jag sett det utan att veta vad det var så hade jag nog fått en smärre chock faktiskt, men det är väl tur att det filtreras ut snabbt så det försvinner ur kroppen. Det luktar i alla fall väldigt konstigt, som en blandning av kemikalie fabrik och okastrerad hankatts revir...

Nu väntar i alla fall vila, en stor vanilj latté och sappning på tv,n och extra täcke i soffan....

Jag känner mig upprymd... (tänk att den jäkeln är borta och ligger i nån burk just nu och inte inbäddat i ett mysigt mjukt bröst....rätt och lagomt åt den)

måndag 21 mars 2011

Ingen rolig em

Nej, inte alls faktiskt.

Känner mig nojig, speedad och ledsen om vartannat och det är skitjobbigt rent ut sagt. Kommer förmodligen inte att sova en enda timme i natt så som mitt hjärta tickar nu.

Jag hoppas verkligen att allt rullar på med en massa i morgon innan jag väl ligger där och ska säga godnatt, för då slipper jag få så mycket fritt utrymme för egna tankar.

Jag tycker inte om att vara patient !

Jag borde veta, men vet inte, så....hur kan egentligen en cancercell få fäste och börja bygga upp en tumör? Om man inte har någon ärftlighet, hur kan då vissa bara bli drabbade, det är ju liksom inget som man äter eller blir smittad av, så hur fasiken kunde den få för sig att hamna hos mig???

Undra om man går och bär på den rackarn latent och sen får den ett uppsving då den upptäcker att kroppen är svag, trött, utarbetad av all stress och allt kroppsligt den utsatts för under en längre tid. Tänker den då att nu jäklar passar jag på...??

För om det är så tja, då har den ju hamnat rätt hos mig, en helt perfekt boplats skulle jag vilja påstå, a room with a view....för om jag vore en tumör, så skulle jag ju inte välja levern eller nåt annat "trist" organ.

Klart jag skulle välja en tutte......jammi liksom !

Känner mig hög !
Och fullkomligt utflippad !

Seg morgon

Min sömnlöshet den sista tiden har ju näst intill gjort mig galen.
Men nu, de sista två nätterna har jag faktiskt sovit i flera timmar i sträck, eller nåja, fyra + fem under helgen och det får bli godkänt eftersom det varit riktigt uruselt innan.

Men idag är det segt, jag har huvudvärk och har ännu inte kommit upp ur sängen trots att jag idag har en del att ta tag i. Upp med nya låsbara brevlådan, långpromenad med syrran, fixa packningen inför morgondagen eftersom jag sover kvar en natt på vårdhotellet, ringa dottern (som kommer att åka hem från Thailand där hon varit sedan oktober), ringa jobbet för att göra en sista avstämning, leta reda på dom vita converse dojjorna (för nu ÄR det vår), de har varit borta sedan flytten.

Sen ikväll blir det till att skrubba kropp och hår med Descutan, middag med B och förhoppningsvis sömn i tid, upp i ottan, ny skrubbning med samma procedur och sen kör B in mig till sju.

Jag borde längta tills att den försvinner ur min kropp men det är ju inte så ofta som nån satt en kniv i min kropp så samtidigt så känns det som en förlust, så jäkla knasigt allting. ibland funderar jag ju till och med om det verkligen är sant, om det ens hänt. Men sen kommer man ju liksom ihåg.... just ja, det simmar visst omkring en massa cancerceller i ett nystan i min kropp.

Nej, bara att bita ihop, inte låta sig besegras, det är min kropp och jag bestämmer och de hör faktiskt inte hemma här...

Nu får det lov att bli upp och hoppa....frukost och långpromenad, solen lyser ju för jösse namn !

Måndag morgon

Det här är alltså första dagen på den vecka som till viss del kommer att förändra mitt liv.
För vem kunde tro att detta skulle hända mig?

Man går ju inte och bara drar på sig cancer hur som helst.

Kvällen den 23 feb, precis då jag skulle till och krypa i säng känner jag den, den oinbjudna, den som snikat sig in under min hud, den som bara flyttat in utan lov. Den ligger där under huden, en bit ner, stor som en gammal femtioöring och "pyr" och det enda jag känner är en totalt förlamande skräck.

Tänker först att det är en inflammation i en muskel efter allt mitt renoveringsarbete men samtidigt så säger mig magkänslan något helt annat. I min desperation tar jag kontakt med en kursare till mig från syrra utbildningen som arbetar på mammografin och hon ser till att jag får klara besked om hur jag ska gå tillväga.

Torsdagen är som ett enda virrvarr och jag känner säkert på den "oinbjudna" minst 100 ggr under dagen och eftersom jag är i Sthlm över dagen i jobb så får jag vänta jag tills tidig fredag morgon innan jag tar kontakt med vårdcentralen. Sen går allt väldigt snabbt...

Man känner och klämmer, hummar lite och säger att ja, nog är det en knöl alltid och jag får min remiss i handen, sedan upp på sjukhuset där jag blir insläppt efter stängning av min vän och hon tar mina bilder, och jag tänker, att aldrig har jag väl trott att mina bröst skulle bli föremål för en sån uppmärksamhet. Hon har även sett till att läkaren stannat kvar och vi granskar bilderna tillsammans, ser den där härvan som inte fanns på tidigare bilder, det som jag tycker liknar ett trasslig garnnystan. Och han känner och han han gör ultraljudet och han tar punktionen, allt på samma gång och jag lämnar sjukhuset med ett "vi får nog tyvärr anta att det är en tumör" och en tid i handen till kirurgmottagningen, och jag själv i ett ganska trasig tillstånd.

Veckan efter, torsdag den 3 Mars får jag beskedet tillsammans med min syster.

Då hade gråten tagit slut och hela min kropp hade ställt in sig på ett dåligt besked och jag visste på en gång han steg in i rummet vad han skulle säga.

Jag fällde inte en enda tår.....

Sen har allt snurrat på i en rasande takt och allt har blivit lätt kaos blandat med skratt, gråt och en herrans massa mental förberedelse. Och som jag tänker och funderar, analyserar och dissikerar och vänder ut och in på varenda tanke 1000 ggr varje dag.

Imorgon, tidig morgon klockan 7 ska jag inställa mig på dagkirurgin, därefter ska jag vad jag förstå ta prover och förbi mammografin för att märka ut tumören, och sedan , minst två timmar innan op få en isotoplösning insprutad som ska färga portvaktskörtlarna blå eftersom en av dessa ska tas bort under op och anlyseras för att se om även lymfkörtlarna innehåller några cancerceller, och om de inte gör de så HURRA, men om de gör de så blir jag av med ca 10 st till.

Och helt ärligt, jag är rädd, känner mig liten och oskyddad och har svårt att inse att jag nu inte längre har kontrollen över min kropp.

Just nu är det inte så glada tankar, det är svårt att finna något gott i detta just nu men jag hoppas de ramlar över mig snart, att de bombarderar mig med positiv energi och glädje över att våren är här, att min dotter kommer hem. att operationen är över och att veckorna till slutligt besked om tumörtyp och elakhetsgrad går snabbt och att jag slipper cytostatikan och bara klarar mig med strålningen.

Att jag ska bli friskt är en självklarhet, något annat får jag inte tänka men resan dit kommer bli en mental berg och dal bana om jag känner mig rätt....