Bra dag

Dos två avklarad, en kvar av Taxotere (20 juni) och sedan över på FEC,en i juli.
Då är jag halvvägs  och det kommer att kännas så himla bra....

Eftermiddagen har än en gång i trädgårdsarbetandes tecken och jag har bla köpt stockrosor till rabbatten utmed  ladugårdsväggen och planterat klart i stora krukorna till trappan till gamla boningshuset på gården. Den trappen och ingången med den dubbla dörren är  för fin för att vara utan blomdekoration. Sen ska det sås fjärilskrasse utmed trappen som ska få slingra sig längs väggen, en av mina absoluta favoriter som kan bli hur hög och slingrig som helst med rätt omvårdnad.

Kvällsolen är otroligt vacker mot gamla huset och man kan sitta på  trappsteget och avnjuta solnedgången och se på alla flugsnappare som har bråda dagar i samtliga fyra holkar utmed väggen.

Energin räckte fram  till  klockan 21, sen tog det lite stopp. Så nu är jag nerbäddad och väntar på ny energi tills  i morgon då täckbarken och marksten ska läggas vid växthuset....sen på onsdag lär väl energin avra slut  och om mönstret följs, trots sämkt dos idag så blir det väl tvärstopp på torsdag. Men då ska jag vara  på landet och då  får andra sköta markservicen och jag får väl ligga och sova bort mina dagar på loftet. Synd bara med tanke på att vi  kommer att få en riktig sommar varm helg...

Men så länge energin finns här så jobbar jag på.....älskar att stå med  händerna i jord och se hur saker växer....Imorgon ska jag ta in rabarber och göra rabarberskräm så jag får en tallrik med kall kräm o ch  mjölk.   Av någon anledning så längtar jag vansinnigt efter lättmjölk.

Kram till alla braiga människor som finns här...

Full av beundran

Ja det är jag över oss alla...

Rackarns vad vi är bra, modiga och fulla av liv, och tänk vad mycket vi orkar med i den här soppan.


Midsommardropp?? Skulle  inte tro det.



Vi bryts ner mer och mer, vissa är på väg  mot sin första behandling,  vissa har opererat sig och har pågående behandling och en del har haft en del av behandlingen och ska snart in för op och en del har kommit i mål.....hurra hurra för er.

Och alla klarar alla faser med bravur om än med diverse vedervärdiga biverkningar, men vi klarar av dem med.....fattar ni hur himla bra vi är allihopa ??? Vi är  ju bäst då det gäller !

Jag är stolt över oss!

Och jag är glad över alla goda  råd, tips och tröst vi kan och orkar ge varandra hela tiden då vi behöver det. Och jag tycker väldigt mycket om att vi på nåt vis har en sån varm connection mellan varandra trots att vi inte alls känner varandra. Men vi sitter ju lite i samma båt och det för oss samman på ett sätt som jag tror är svårt att förstå  om man inte befinner sig i den här verkligheten som vi nu lever i.

Imorgon är det dags för behandling två, Taxotere och Herceptin, förhoppningsvis med justerad dos så biverkningarna blir lite snällare än sist. Betapred 16 x 2 är tagna och kroppen känns lite tung. Kan dock bero på allt trädgårdsarbete idag. Matlådan är iordningställd och imorgon ska jag bara skära ner lite melon i en burk att ta med som mellis. Inte så mycket som smakar som det ska men melon funkar alltid konstigt nog.

Helena, lycka till imorgon du med....nu kör vi.

Första dagen som hårlös

Och jag har upptäckt att jag gillar halsdukar/sjalar mycket mycket mer än peruken som jag mest tycker är till besvär. Så idag har jag tussat omkring i mormors gamla, slitna  men mycket  mjuka och fina "mjölkhalsduk", dvs den hon alltid hade då hon stod i farstun och tog reda på mjölken då hon varit i lagår´n och mjölkat. Då hon stod vid sepratorn och skilde grädden från mjölken....

Den ärvde jag och jag älskar den mjuka "snusnäsduken"  i paislymönster som satt som en smäck på mitt huvud idag.

Blev bjuden på lunch av Ewa och även då satt den på bland alla övriga lunchgäster och även om jag upptäckt att folk kollar lite mer på en än tidigare så är det liksom "so what", för på nåt underligt vis så märker folk att man är sjuk, men jag orkar inte bry mig för vill de  fundera  och vända sig om så bjuder jag på det.

Och eftersom veckan varit innehållsrik så tyckte jag det var synd att bryta trenden så idag tog jag och fixade till en liten skada på mig själv som grand finale på min "må bra vecka".  Jag lyckades nämligen med konststycket att köra en sax hela vägen under min tumnagel plus en liten till bit.

Behöver jag säga att jag blödde som en gris?

Och att jag hoppade jämfota av smärta?

Och att jag ringde till jourcentralen i panik?

Nej, trodde väl det för det var precis det jag gjorde och lite till.

Så vid 18 tiden i kväll så träffade jag farbror doktorn som fick ha silkesvantarna  på när han skulle känna för det bultade på bra vill jag lova och det fanns en hel del blod under nageln som behövde få komma ut....så, varför göra det enkelt om man kan krångla till det.

Och då har jag ändå inte berättat om då jag även skulle såga ut ett hål i källardörren med den elektriska sticksågen för att sätta in kattluckan. Men det tar jag en annan gång eftersom den "operationen" inte blev slutförd på grund av att tumhistorien kom mellan.

Så summan av dagen blir:    Hurra för sjalar och halsdukar och bu för klantskallar !

De senaste dagarnas händelser

Cancer livet står inte still...

I alla fall inte hos mig. Här händer saker hela tiden.

På tisdagen så blev det en loppisrunda med dottern, fanns en hel del som jag ville ha eller tyckte mig behöva men jag stillade mig lite och insåg att jag istället snart får bära tillbaka saker till loppisarna istället för att köpa. Men en vas blev det, påminde lite om Gullaskruvs vaser, och en ljuslykta till landet, och en till teakbricka (flitigt använda både hemma och på landet).

Därefter blev det klyftpotatis, kyckling och hemlagad bea sås som jag katastrofalt misslyckades med bara för att jag inte kunde känna smaken (misslyckas aldrig i vanliga fall), men nu slängdes mer eller mindre allt bort och i vanliga fall brukar skålen slickas...

Onsdagen var arbetsläger hela dagen. Lyfte upp all gatsten som mer eller mindre ätit sig ner i backen längs med ladugårdsväggen, fixade till och la dem tillbaka och luckrade upp rabatten som just nu endast innehåller humle som klättrar efter den väggen men nu ska det ner klematis och klätter rosor med sen är den väggen klar. Fortsatte med gräsklippning (ungefär 3000 kvadrat), ansning av min enorma pipranka som växer långt upp på rätta hustaket och  vidare plantering av mitt stora olivträd som jag fick i födelsedagspresent och utskolning av plant. Sen tog energin slut...

Blir man lite manisk i perioder av cellgift tro??

Torsdagen började med återfunnen katt med skadat ben, dvs hon linkade då hon gick, ville inte äta utan bara sova och där startade min oro. Ringde veterinären som en galning men bara upptaget ton...lämnade meddelanden gånger två och sedan var jag tvungen att dra iväg till perukmakaren.

Idag var nämligen dagen D då allt hår skulle falla för maskinen och tack gode gud för det då man såg hur kudden såg ut i morse. Jag klippte ju av det långa för att slippa få såna små chocker om mornarna. Att så lite hår kan bli så mycket då det faller. Men nu föll i alla fall resten hos "bästa makaren i stada"

Jag börjar nu sa Ulf så kan du börja gråta......men det föll inte en tår men fasiken vilken helt avig känsla det var att bli av med allt. Kändes som ett kardoborrsband på huvudet när allt var borta. jag tyckte jag såg helt vansinnig ut, han tyckte jag var ursnygg.....:) Jooo....helt ärligt Helén, du passar skitbra utan hår !!

Ja jäklar....i en annan värld, i en annan tid kanske.

Den ena peruken blev dock inte bra, kändes på tok för trång och därför gick den tillbaka och istället tog vi och spetsade till med en kortare variant i röda nyanser som blev kanonfräck...jag litar stenhårt på honom. Men en fick jag med mig hem i alla fall, den längre av de två. Och jag var till och med så modig att jag drog iväg på  plantagen och handlade innan jag åkte hem....med mitt nya hår!

Väl hemma åkte den av direkt för jizzus vad varmt det blir under den och konstigt nog så gör det lite ont i skallen, det värker liksom där håret suttit så det var skönt att få lufta den utan hårbeklädnad. Min dotter tyckte i alla fall att det inte alls såg så farligt ut och därför tyckte hon att jag skulle köra  naturell style, dvs inte använda vare sig peruk, sjal, buff eller keps.....

Men.....så modig är jag inte ännu......

Timmen senare satt jag hos veterinären på en akuttid med FeLiz och hennes onda ben. Och det blev provtagning, nålsättning, kläm och känn i en evighet, tandstatus, feberkoll och gud vet allt....och när hon väl sattes ner på golvet för att visa sin linkande gång så gick hon helt utan problem.

What???

1140 kr för  ingenting?? En liten ynka linkning kunde hon väl ha kostat på sig då de både misstänkte fraktur eller ormbett. Men två ggr tur och retur över golvet visade ingenting. Så röntgen slapp vi men blev ändå av med en massa pengar.

Och....väl hemma så började hon linka direkt och såg ut som om hon klev ner på mer än bara foten, liksom klev igenom en bit upp på benet. Vetrinären ringde vid 20 tiden och meddelade provsvaren och då berättade jag detta och då sa hon att hon även fått rapport av sköterskan om samma sak för hon klev igenom på samma sätt då när hon kom och skulle ta proverna. Så nu blir det en resa till in till stan i samma ärende i morgon för en röntgen i alla fall....

Och nu sitter jag i sängen med en buff på huvudet, för kallt om flinten blir det har jag märkt.

Tänk, för nån halvår sen hade jag en massa funderingar om hur jag skulle klippa mig, om jag skulle våga ta av ett par dm, klippa en frän frisyr, färga, slinga, våga mig på nåt drastiskt. Och nu sitter jag här med helt kall skalle....tänk vad livet är oförutsägbart. Jag var rädd att mista ett par dm, nu har jag ofrivilligt tappat total ca 5 dm. Helt onödigt att grubbla över frisyrer mao!

Imorgon blir det ny provtagning inför  måndagens andra cytbehandling. Jag mår bra, har fullt med speed i kroppen, noll ont, noll illamående och en mage som fungerar perfekt. Så nu kan dom dunka in lite gift igen, förhoppningsvis mindre dos, och sedan kan jag bara hålla tummarna över att jag slipper alla eländiga biverkningar denna gång!

Håravfallet har börjat

Precis 13 dagar efter första behandlingen började tussarna att falla.
Trodde jag skulle få någon vecka till innan jag fick fulla händerna med hår.



Just i detta nu, bara för att jag drog handen genom håret



Men i morse skulle jag åka in till sjukhuset för ännu en provtagning (uppföljning efter min dåliga period) och som vanligt så gnuggar man ju på med schampo när man står i duschen och det var först då jag torkade håret med handduken och hade i mitt vax som jag upptäckte att jag hade händerna fulla. Märkte ju av det redan igår då jag ännu var kvar på landet men nu var det det verkligen så som man fått höra...

Tussar....

Händerna full...

Usch, så vedervärdigt det är.

Är det inte nog med cellgift, biverkningar, illamående, ledvärk och muskelvärk...etc etc...

Säger det igen, varför kunde man inte få behålla håret?? Har ju redan offrat ca 4 dm...hade jag inte kunnat få behållt resten??

Har i alal fall haft bra dagar på landet. Mina dåliga dagar vände på fredag och efter det har jag mått hyfsat ok, lite seg,  trött och aningen illamående men jag har ätit, varit med på begravningen, delaktig i helgens övriga aktiviteter och lyckats fixa vår i mitt växthus. Hemresa igår eftersom jag hade min fjärde provtagning idag (mycket provkoll blir det då  man inte  mår så bra).

Nästa provtagning blir på fredag inför 2,a omgångens Taxotere/Herceptin på måndag. Tur att man inte är stickrädd. Ser inte direkt fram emot  nästa behandling, men hoppas verkligen att de justerat dosen så jag inte får samma intensiva  och mycket jobbiga biverkningar under nästa period. De har ju faktiskt varit lite bekymrade över att jag mått så dåligt och att mina vita blodkroppar haft lite knasiga värden.

På onsdag ska jag i alla fall träffa perukmakaren och klippa till/prova in mina peruker och just nu, med tanke på håravfallet så känns det helt rätt i tiden för jag tror att jag redan under helgen får användning för dem. Funderar dock ännu på om jag ska låta honom raka av det som finns kvar eller om jag ska behålla mina hårtestar så länge de behagar sitta kvar på mitt huvud? Har väldigt svårt att skiljas från mitt hår även om det är oundvikligt.

Det knasiga är att jag hela tiden funderar på om och när man någonsin ska finna någon som kan älska en så som man ser ut den närmaste tiden. Orkar man ens engarera sig i det? Kommer man att besöka krogen, gå ut och äta, träffa nya människor, potentiella pojkvänner..?? Eller kommer man att vara ett freak i flera månader och vara fullständigt oattraktiv på alla sätt och vis, tills man återfått hår och fransar, och normala slemhinnor?? Man har ju för fasiken inte ens nog med saliv för att kunna kyssas.

Hur knasiga tankar är inte det??

Kommer ju vare sig ha tid, lust eller ork att se åt en man under den här  perioden.

Ändå tänker jag på det hela tiden.

Jag vill ha mitt hår kvar !!!

Säger som FB Malin, jävla skitcancer !!

Den stjäl över ett år av mitt liv med intensiv behandling, och jag får några månader till efter det av återhämtning, ett drygt år då jag bara blir äldre....tappar fart, kanske missar fantastiska människor som skulle kunna förändra mitt liv till något superbra.

Det suger.....ge mig mitt  liv tillbaka!

En liter energi

Imorse klockan nio var jag på plats på sjukhuset.

Igen..



Sommarbak på landet, alltid ute i det fria, på mormors gamla bakbord
och i vedeldad ugn



17 före i kön på lab för  provtagning men konstigt nog gick det undan och innan jag hann blinka hade de fått sina prover igen och av någon anledning så skjuter mina vita i höjden så det visslar om det. Ligger snart på gränsen till övre gräns men sänkan hade i alal fall gått ner  och de är inte direkt oroliga men de vill hålla koll på mig.

Orken var densamma som i måndags, och av den anledningen pyttsade de på mig en liter glucos till som fick droppa in under en timme. Utgifterna har alltså varit större än inkomsterna och även om jag inte springer lika ofta på toaletten så får jag ändå inte i mig mycket. Varje gång jag tar något att dricka eller tugga på så får jag ett sjukt magknip och viker mig dubbel..



Segkakor



Just nu har den förlamande tröttheten fått fäste och jag kommer säkert att knoppa in när som helst. och imorgon ska bilen packas och efter lunch åker dotter och jag till landet och ansluter till andra familjemedlemmar och på fredag är det begravning. Hoppas därför att dagens extra slurk kan ge mig lite uppåt time under nåt dygn eller två.

Förmodligen är det min energibrist som gör att jag sedan några timmar tillbaka har ett lustigt fladder i bröstet, tycker att pulsen hoppar lite hit och dit och beter sig allmän underligt men jag tror att en god natts sömn ska räta till det mesta.

Så vänner, vad ni än tar er för i helgen, ha det gott....själv lämnar jag datorn hemma och lever mitt lilla internet liv genom iphonen i helgen...ska bara ta det lugnt och njuta av allt som händer ute i naturen nu i några dagar.

Lukta på våren





Ligga på loftet och lyssna på elden från nedervåningen

Bara vara

Och samla ny energi inför nästa batalj...

5 dagars helvete

Jag tror att det börjar gå mot ett slut nu.

Mot bättre dagar.

Men så tungt och överjävligt trodde jag aldrig i min vildaste fantasi att det kunde vara. Att detta rävgift så totalt kunde slå ut en på det här viset, när varende muskel, led, ja alla kroppsdelar över huvudtaget helt upphörde att fungera. Från rörlig ena dagen så gick man till att bli som en långt gången reumatiker när man knappt kunde förflytta sig  över ett golv, än mindre lyfta saker.

Från torsdag em tills i morse höll eländet i sig och igår, då jag kanske fått i mig totalt en liter dryck (ingen mat) de senaste tre dagarna och magen var helt kass med diarreér som vatten (I know, inte så intressant läsning men rena rama sanningen) så bestämde de sig för att plocka in mig över dagen med nya provtagningar och dropp.

Idag känner jag hopp

Tänk att lite socker i ett dropp kan göra underverk.

Magen är fortfrande helt off och jag springer säkert på toaletten 3 ggr i timmen. Bara utgifter  och väldigt lite inkomster alltså. Dricker sparsamt då jag mår illa fortfarande men känner ju själv att jag måste öka intaget för det här funkar ju liksom inte alls. Men ändå känner jag mig piggare idag, magen och kroppen värker inte på samma sätt och nu har jag i alla fall fått diverse medicamenter som ska stoppa upp och balansera salterna i kroppen så det bör gå åt rätt håll.

Under gårdagen konstaterade i alla fall läkaren att de förmodligen får justera dosen till nästa gång så jag slipper en del av biverkningarna. Lite vill de ju att man ska ha så man svarar på cellgiftet men inte såhär och "du Helen drog på dig det mesta"....tja, varför blir jag inte förvånad, hade liksom inte förväntat mig nåt annat. Men om de nu styr upp det och att jag får knapra vidare på de piller jag ordinerats så kanske det blir en bättre omgång nästa  gång.

Just nu känner jag mig som ett apotek, löste ut nya mediciner igår för över 400 kr och nu finns allt här hemma som kan tänkas behövas, allt från Mycostatin för svamp i mun till Dimor som ska stoppa magens framfart...jag kära nån. Känns som om jag skulle behöva skaffa mig en dosett! Kan dock klart rekommedera Proxident care, en salivstimulerande munspray från apoteket. Helt super och även om jag kanske inte känner helt korrekt smak just nu på den så smakar den helt ok.

Idag har jag i alla fall varit uppe på benen och kört in Malin till tandläkaren där hon skulle få sina blekskenor idag (födelsedagspresenten, tandblekning) men de var inte riktigt klara så vi får återvända i morgon och vi har även hunnit med att handla lite. I eftermiddag om orken håller i sig så måste jag iväg och köpa ett par nya svarta skor då jag ska på begravning på fredag och insåg att de skor jag tänkte mig ha inte såg helt ok ut.

Men innan dess så tror jag att det blir en liten tupplur.

En liten timme eller så.

Ska försöka ta det lugnt idag även om jag skulle vilja göra mer men jag vill orka fram till fredagen för jag vill inte missa begravningen av min älskade morbror Johan. Men jag får ju lite mer socker i morgon då jag ska in för ny provtagning och en ny liter glucos eftersom jag ännu har mer förluster än vad som läggs till i form av energi och salter och mineraler så jag bör ha ett uppåtsving igen på fredag.

Livet med cancer är verkligen inte som ett vanligt liv.....

Fy tusan

Jag säger bara Taxotere och skyller allt på det.

Jag har verkligen mått sjukt  dåligt de senaste 2 dygnen, kroppen värker, ont i alla  leder och varenda muskel i kroppen protesterar och då menar jag över allt, att gå över ett golv, att lägga sig ner,  att lyfta ett glas, att försöka lyfta på huvudet etc etc.

Den förlamande tröttheten föll som ett svart täcke över mig och all kraft försvann på typ 10 min. Säger det igen, trodde aldrig att det skulle gå så snabbt med biverkningarna, hade nån liten idé om att de skulle dyka upp senare även om jag rent mentalt förberett mig mer på illamående och även om det ligger på så är det inte i samma nivå som de andra biverkningarna. Inte en chans!

Men nu blev det som det blev och gårdagen tillbringades i sängen. Tog mig bara upp nån gång då och då för att försöka få i mig något då hungern gjorde sig påmind. Kan dock säga att inget funkar. Så gårdagen innehöll, en kopp thé, en skål glass med päron från burk och saltlakritssås och en smal liten ynka bit paj med lite sallad. Pajen tvingade jag i mig. Konstig känsla att äta mat när man är hungrig men att man inte känner en enda smak. Man vill så gärna ha den där aptiten och man tror att den finns där eftersom man ändå är hungrig men det blir liksom nada! Smisch smach, zero....lurad.

Natten har även den varit ett mindre helvete, och det är kroppen och alla ben i den som värker värst.
Vid två vaknade jag av en grym smärta över bröstet, inte ren bröstsmärta utan den satt mer i bröstbenet och det gick inte att ligga ner över huvudtaget. Blev en tur till pillerskåpet igen innan det släppte något sånär så jag kunde somna om.

Om man tänker influensa ont i  kroppen och tar det gånger 5 så ljuger jag säkert inte och när jag scrollar runt hos er övriga och på andra bloggar så ser jag att det varit ungefär samma problem och just under Taxotere perioden. Läser ju även på runt biverkningarna på Herceptin och som det ser ut så förstärker de varandra lite men Herceptinet  ensamt ska inte ge dessa biverkningar i samma utsträckning så jag hoppas verkligen att det inte följer med under alla dessa 14 som kvarstår då cytbehandlingarna är avslutade.

Jag har sett mig själv som en stark person i alla lägen men inser nu att här har jag mött min överman. Jag är en liten "fnill" i det här sammanhanget (Tage Danilessons lilla figur i en dikt), så ynkligt liten och oförmögen att styra upp situationen.

Lågenergi

Usch vad jag har svårt att acceptera att kroppen inte vill det jag vill.

Tisdagen och onsdagen har varit enormt tunga och ledsamma dagar, mest för Myrans skull som tog hårt och det har självklart gjort att kroppen mer mentalt tagit slut. Gråt i timmar  kan ju knäcka  vem som helst i vanliga fall och med gifter, illamående och en massa annat elände i kroppen så tog det ju självklart tvärstopp.

Sov oroligt inatt och kände av illamåendet konstant trots att jag ätit piller enligt illamående schemat som jag fick om det skulle behövas....och ja, det behövs. Och jag är redan trött på att jag inte känner smak och att inget drickbart smakar som det ska och det suger då jag är törstig nonstop !

Men, så som jag är så samlade jag ihop mig efter all sorg och död och tog tag i ett av mina uteprojekt idag. Tunga kantstenar skulle lyftas upp och ändras om lite runt en rabbatt och nya perenner skulle dit, och när jag ändå flåsade på och skottade runt jord så tog jag tag i markplattorna framför tvätttsugedörren med och lyfte upp samtliga, skurade rent dem, tog bort allt som växt upp mellan och dit med ny sand och så dit med plattorna igen. 

Behöver jag säga att jag lät som en hjärtsjuk när jag var klar??

Jag är inte klok !

Men... JAG vill och  kroppen fattar inte det.

Nu tror jag iof inte att kroppen någonsin kommer att förstå allt jag vill göra under hela sommaren  och det går nog tyvärr inte att göra så mycket  åt så det blir väl jag som får vika ner mig och vifta med vit flagg.

Kapitulera!

Det bär  mig emot!

Och det är verkligen en konstig trötthet och orkeslöshet som dyker på. I vanliga fall kan man ju alltid tvinga sig att fortsätta lite till trots att man är trött och vill avsluta men om jag så skulle ge mig ett extra ben nu så skulle jag inte för mitt liv orka gå över gården ens. Det är liksom tvärstopp.

Inbillning kanske, men tror nog att Taxotere i kombination med Herceptinet påverkar muskler och leder mer än man själv vill inse,  tycker till och med nu då jag sitter och skriver att fingrarna svullnar och det känns knöligare att skriva snabbt.

Imorgon då, nå...då vill  jag att perukmakaren ringer och säger att mina nya frillor kommit, båda två och att jag kan komma ner och prova och klippa in dom....tror nämligen att håret kommer att börja släppa vilken dag som helst nu och det vore skönt att i alla fall ha lite extra hår hemma om man nu skulle behöva se lite normal ut nån dag.

Från bra till dåligt

Trodde inte att det skulle svänga så snabbt.

Dagen började hyfsat bra och jag hann med att köpa ny gräsklippare och besöka kursen som onkologen anordnar, Look good feel better, där  man fick lära sig att sminka fram sina ansiktsdrag efter förändringar och lära sig allt om sjalknytning och alla andra huvudbonader och en kurs som man lämnade med smink och rengörande och vårdande produkter för säkert 1500 kronor....gratis !

Sen vände allt.....



En älskad Myran, 19 år



Det började med ännu en sorg här hemma då vår 19 åringa  älskade Myran blev ihjälkörd under em och hon som knappt gick från gården hade gått hela biten över stora ängen, över en bäck om hamnat på helt fel område, på en timme....jag var hemma vid ett och då var hon på gården, sen åkte jag vid halv två och min syster som bor på andra sidan ängen såg spår att något hänt vid två när hon körde hemifrån. Så ovärdig död för en gammal  katt, som haft ett sånt gott  och lyckligt liv. Så nu väntar begravning på landet bland övriga djur och här hemma ligger sorgen tung, även bland de övriga katterna som ser ut att vänta på någon...

Så att jag redan kände mig nedstämd gjorde säkert att bakslaget med biverkningar blev aningen större i min redan ledsna kropp.....



Hade räknat med åtminstone en eller två dagar till som kunde få vara hyfsat bra men det började under kvällen.  Illamåendet som smög över mig, lite diffust men ändå sådär irriterande obehagligt. Tog lite tabletter emot det men kände ingen störra skillnad. Fick en ihållande huvudvärk, förmodligen av all  gråt som fullkomligt flödade non stop.

Och senare under kvällen tog tröttheten vid och på nån timme så tappade jag smak.

Går det verkligen SÅ snabbt? Jag som har en förkärlek för att släcka törst med Pepsi Max kände inte en enda  smak, bara att det stack på tungan lite och nu i morse då jag trots illamåendet,  skulle försöka pressa i mig en kopp thé och ett par knäckemackor med  min favoritmjukost på så växte det i munnen och det slutad emed en halv smörgås som säkert tog en halvtimme att få i sig. Thé koppen står i princip orörd...

Och ute ösregnar det och åskan har gått vilt och redan orsakat två kortare strömavbrott, så det kanske blir en "tycka synd om sig själv dag" idag....ligga kvar i sängen och känna av livets orättvisor, att vi blir sjuka, att vi inte får må bra, att vi känner oss oförmögna att göra rätt, att det är svårt att ta rätt beslut, att vi inte längre har full kontroll över livet och att älskade djur ska behöva dö helt ensamma.....igår morse  låg hon brevid mig här i sängen och tassade sådär på armen som hon alltid gjorde "ser du mig, nu är jag här, klia lite på mig" och nu ligger hon mjukt nerbäddad i källaren och bara väntar på att få bli nergrävd.

Det är tungt.  Mina egna bekymmer runt biverkningarna känns just nu lättare att hantera...

Dumt

En liten fundering som tillägg:
Man har levt ett ganska sunt liv, förutom kanske lite för god mat och en förkärlek till godis, men jag har aldrig använt droger, inte snusat, feströkt lite då, men inte missbrukat alkohol utan alltid druckit väldigt sparsamt, och bara till fest och något enstaka glas under middagar, aldrig starksprit eller grogg.

Och nu sitter man här och har tillåtit att de pumpat kroppen full med gift, något som även dödar friska celler.

Jag menar, hur knasigt är inte det, även om det är för en god sak och målet är  överlevnad?

Sicken kick



Första doserna in



Måste ju säga att jag är förvånad över att det gått så bra idag.

Efter nålinsättnigen i porten så sprutades diverse allergi preparat, bla tavegyl och lite zantac för att motverka bekymmer med magen samt ett visst allergi skydd, sen i med lite glukos innan Herceptinet sattes och som gick in på 2 timmar, därefter en paus med vanlig glukos dropp igen och 2 timmars övervakning.



Sedan lite mera för att motverka illamåendet och så Taxotere in på 1 timme.

Mera glukos och mer övervakning, främst för Herceptinets skull och allt som allt så tog dagens besök prick 8 timmar. Och det enda som hände var att jag fick en fluch reaktion på allt kortison som jag både tagit själv samt det jag fått  på avdelningen. men det har lagt sig nu och trost att jag ännu är full med kortison och fruktansvärt speedad så är jag grymt trött.



Noll timmars sömn igår natt, var helt klarvaken och hade nån kommit och sagt åt mig att spring runt byn 10 varv så hade jag gjort det, kände mig som den tecknade grå Road runner kaninen/vargen? som har ben som ser ut som hjul som varvar då han ska iväg....är det så här narkomaner  känner sig då de tagit  speed, då de kan vara vakna i dygn?



Och porten funkade perfekt



Hur som, förbereder mig på 24 timmars fördröjda illamåendet som kan dyka upp runt 14 tiden i morgon, det tidiga illamåendet, 4-6 timmar efter avslutad infusion tycks ju ha uteblivit men lägger en tjuga på att det andra kommer. Har ju dock fått två olika  preparat som jag ska ta vid första tecken på illamående men hoppas innerligt att jag slipper ta det.

Så, sammantaget en bra dag, Malin kom upp efter sitt tandläkarbesök med thai mat och det smakade riktigt bra sen hämtade syrran upp henne och kom sedan tillbaka vid 16.30 för att hämta upp mig vilket var tur för jag hade nästan tänkt köra hem själv men fick reda på att Taxotere innehåller en viss mängd alkohol så man kunde te sig lite vinglig utmed vägen och det skulle garanterat ge utslag på ett blodprov...hahah, det skulle just ha sett snyggt ut om jag kört i diket.



Väl hemma har Malin, hennes kusin Micke och jag varit och införskaffat övermogna päron samt kiwi som man ska äta då ett av preparaten man fått idag som motverkar illamånedet gör så att tarmarna står helt still för nåt/några dygn och magen blir stenhård så här ska motas med alla medel, har även dristat mig till att köpa lite mer lösande på apoteket samt mer munskölj för att mota den ev svampen.  Så nu står 3 preparat av munskölj på hyllan...räcker det tro eller ska det behövas lite Mycostatin också.

Som avslut på dagen blev det glass  och saltlakrits sås som intogs i solen på baksidan och imorgon ska Malin och jag ligga och lata oss på baksidan i solen som utlovats.

Måtte jag vakna upp utan illamående ...!

Känner mig lycklig !



Underbar dag



Prickigt och superfint...me like

 Trots att det hela dagen varit dagen före dagen D så har jag mått väldigt bra, Betapred tabletterna, totalt 32 till antalet har tagits, jag har haft vänner på sen "födelsedags" lunch, fått fina paket, ett fint trädgårdsförkläde med tillbehör och ett olivträd....tack snälla fin fina vänner.

Vädret har varit soligt mest hela dagen och hyfsat varmt vilket innebar att vi kunde inta lunchen i form av Lörans fisksoppa med aioli och saffran, bröd och vin och senare kaffet med småkakor ute i det fina vädret och jag har faktiskt nyss gått in och klockan visar på snart 22. 

Det här är en kväll som gjord för att ta vara på kvällstimmarna.



Så, tvätten torkade i ett nafs under em och lakan och påslakan är nymanglade och instopapde i linneskåpet, ny tvätt  hängd och allt framlagt inför morgondagen. Jag har pysslat en stund ute sedan sista vännen åkte hemöver,  satt en del plant, dragit fram två nya potatislådor under ladugården som ska fungera som mina kryddbänkar i sommar, och jag har gjort en Babyfoot peeling av fötterna så nu ska här ömsas  skinn i nån vecka  och sedan ska fötterna vara sommarfin och som gjort för ett liv i sandaler...



Mitt fina olivträd, det första jag äger. Så himla fint!



I morgon bitt  klockan halv åtta hämtar syster yster upp och klockan åtta ska jag vara på plats och någon gång innan nio så ska väl första cytbehandlingen vara igång kan jag tro....totalt 3 timmar med dropp tror  jag det blir och sedan fyra timmar övervakning efter att Herceptinet gått in så det blir verkligen en heldag men jag är  laddat med underhållning och lite småtugg även om de sagt att jag kommer attt blir seg och kanske sova mig igenom en hel del av tiden.

Så...imorgon.....fem kvar !! (förutom Herceptinet då som jag får dras med  till juli nästa år)

Önskar mig själv lycka till !

En gång i tiden

Innan jag fick barn, innan jag byggde hus och innan jag blev sjuk så fanns det en tid i mitt liv då jag var än mer korthårig än vad jag är nu.

Men ändå med mer hår än vad jag kommer att ha om nån månad, peruken borträknat då.

Och nu då jag tänker på den där perioden på 80 talet då jag hade superkort  så  kommer jag ihåg att jag gillade det, jättemycket.

Hade  precis kommit hem från en tågluff, lycklig och solbränd och bestämde mig för att nu skulle det bort, nästan rubbet och såhär blev resultatet. Ser dock ruskigt missmodig ut men jag tror aldrig jag log på bilder från den tiden, i alla fall inte på beställning.

Har ju funderat ett tag på vilken huvudform jag har, om jag kommer att se urknäpp ut med flint, men här ser man ju lite i alla fall och även om jag kanske ändrat mig genom åren lite så borde ju huvudformen vara ungefär lika...eller....?

Nåja, det kommer att bli bra det här. Idag hos  perukmakaren insåg jag (och Malin och makaren själv) att min tid med långt hår är förbi, jag ska ha kortare frisyrer och jag ska vara mer ljus än min ordinare färg som egentligen är  ganska mörk.

Och jag var modig och valde två helt olika...en med lite  längre längder men ändå kort bobbad i nacken, och en något  kortare o ch mer uppklippt i nacken och med lite mindre hår utmed  kindpartiet....kommer att bli superbra och för första gången på länge så fällde jag inte en enda tår då jag pratade om mitt hår som inte längre finns.

Så nu längtar jag lite.

Inte till  min flint utan mer tillbka till  mitt lite  mer  normal jag, med hår....som jag trivs med.

Även om jag kommer att använda dem båda minimalt i sommar  så vet jag i alla fall att de finns där om jag skulle vilja ut på "byn" och lufta mig lite.

9 maj 2011

Det är dagen D

Dagen då det för första gången ska pumpas in gift i min kropp.

Har idag har idag varit på sjukhuset och fått kortisonet och schemat för det och det blir till att trycka i sig en hel del tydligen. Och eftersom svaret på eko,t kommit och visar en ejection fraction på 68% så är det ju liksom bara att köra på nu. Inget som tyder på en hjärtsvikt mao. Inte än i alla fall.

32 tabletter om dagen i tre dagar inklusive behandlingsdagen under Taxotere och Herceptin perioden, och några till för nedtrappning dag 4, 5 och 6. Så, snacka om att jag kommer att vara speedad. Men hellre det om jag slipper lite biverkningar.

Och som sagt på måndag klockan 08.00 ska jag infinna mig på onkolgen och ha en heldag som det blir då man även får Herceptin för första gången. Ser fram emot det men samtidigt inte för jag har en känsla av att mina bra dagar som jag haft fram tills nu kommer att försvinna och förbli borta till någon gång mot jul nästa år...och det känns inte så upplyftande.

Idag har jag även varit till min perukmakare och ska tillbaka dit i morgon så med tiden så kanske det kommer ett bildbevis på vad jag till slut bestämde mig för eftersom jag ännu är ganska oviss om det men jag fick i alla fall en härlig man som tar tag i det så jag är helt övertygad om att han kommer att vara brutalt ärlig mot mig om vad jag ska ha och inte.

Hur som, från måndag kan jag i alla fall säga.....bara 5 kvar..... och bara 16 Herceptin kvar och fortsätta räkna ner tills eländet är över.

Är glad att det drar igång.

Och jag är rädd

Och jag vill inte må dåligt

Och jag vill ha hår

Skit också...

Nåja, det hade kanske kunnat vara ännu sämre

Igår fick jag träffa min onkolog. Relativt ung, trevlig och kvinna.

Vad tyckte du? frågade min dotter efter mötet som även hon deltog i

Ja, jag tyckte att hon verkade bra men kanske lite tyst och försynt, inte någon som rabblade analysdata och behandlingar hit och dit utan tog sig tid och lyssnade på mig, flikade in där det var läge, svarade klart och tydligt på mina frågor  etc.....ja, hon verkade bra och även om hon hade fler dåliga besked så kändes det ändå bra på nåt jäkla underligt vis som inte ens jag kan förstå.

Hur kan nåt vara bra??? Allt är ju sämre än sämst liksom !

Strukturen på Herceptin. Färglad i alla fall!

Hur som, mitt tumörelände har tydligen allt den kan ha, varför inte liksom, den har ju redan lurat mig flera ggr innan så varför inte fortsätta.

Nu vet jag i alla fall allt om den, tror jag. En HER2 positiv 3+, hormonkänslig och full med jäkla HER2 receptorer som fäst vid cellerna och som har en förmåga att dela sig i en grym hastighet. En jäkla prognos som förut inte hade så bra hopp men som förbättrats med 50% efter att Herceptin kom på marknaden.

Under gårdagen blev jag även erbjuden att delta i studien som jag tidigare nämt men nu visade det sig att det gällde just Herceptin. Först körde man två år på det men sen gick man ner till ett år, dvs 17 behandlingar då det visade samma resultat. Nu vill läkare i Finland teste en tes om att det ska räcka med 3 behandlingar, dvs 9 veckors behandling och 7 års uppföljning !!

I mina kliniska forskar öron låter det väldigt illa, särskilt om man läser patientinformationen och det står att man hoppas att det ska visa sig vara lika effektivt.

Vadå hoppas?? Ska jag vänta 7 år på ett slutresultat av den här studien innan jag får se om de som fått 3 behandlingar klarat sig lika bra som de som hamnade i andra gruppen och fick 17?? Eller är "vi" som lottades in i 3 behandlingsgruppen redan döda då?

Nej, varningsklockorna ringer och jag får bad feelings av hela upplägget och det sa jag till dem igår med. Tack men nej tack får det nog bli trots allt.

Här ska inte snålas på behandlingar, lika bra att ta rubbet man får. Så nu blir det som följer.

Man börjar i bakvänd ordning, dvs man kör igång med stora kanonen först.
3 behandlingar Taxotere i kombination med Herceptin vilket gör att kroppen får en rivstart och man kommer att må räv. Sen efter det så kör man på med FEC och gör uppehåll med Herceptin eftersom man inte kan köra det samtidigt pga biverkningar i form av ev hjärthändelser för båda. När cyt behandlingarna är färdiga  någon gång i början av oktober så fortsätter man direkt med Herceptin igen i 14 behandlingar och kör startdos på nytt vilket sedan innebär att jag är klar med det någon gång runt oktober 2012....japp! Eller häpp, eller....vad faen!

Och som avslut så kör vi lite strålning i fem veckor med start runt mitten av november 2012så har jag tur så kommer tomten med både lite hår och goda besked om behandlingsavslut, eller, i alla fall sånt jag måste in på sjukhuset för att få. Att jag ska äta Tamoxifen i fem år tänker jag inte så mycket på nu men lär väl göra det desto mer sen.

Hur som, onkologsköterskan är jättetrevlig och efter en timme vad jag fullmatad med information och broschyrer som blev kvällslektyr då jag inte orkade ta in allt, tyckte att biverkningar och håravfall stod mig upp  i halsen innan det var färdigt och självklart så passade jag på att gråta en skvätt över mitt långa hår som är ett minne blott och åt den där människan i kort som finns i  min spegel varje morgon.

Imorse innan klockan tio fixade jag i alla fall till den där korta  frisyren och drog iväg till sjukhuset igen och genomgick ett hjärteko eftersom man måste ha klara besked om hjärtfunktion innan Herceptin och cyt,en drar igång.  Igår trodde de att jag kanske skulle få tid för det tidigast på fredag eller måndag men imorse halv åtta ringde de in mig till 10 så det var ju kanoners.

Gillar sjukvården i Västernorrland, allt har funkat klockrent hela vägen!

Så imorgon väntar samtal från sköterskan om tid för första behandling (förmodligen måndag), sen ett besök hos perukmakaren för att prova ut peruken och försöka bestämma sig, sen hem och fixa det sista med jobbet och sen tror jag faktiskt inte att jag ska göra nåt mer. De senaste dagarna har gått i ett....och jag är trött, har i praktiken bara varit stilla nattetid efter portinsättningen.

Tejpade om snittet på halsen i morse i alla fall......och jag säger JIZZZUUUSSS!

Ca 8-9 cm långt, ser ut som om nån försökt skära av mig halsen.

Hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att det var så grymt långt.  Trodde max 2-3 cm. De måste ha bökat på bra innan de hittade en vettig ven så det kanske inte är så konstigt att jag haft grymt ont. Men.....kommer att lovprisa min port i sommar då jag kan bada fritt  och länge och då är detta ett minne blott och eftersom det dröjer ett och ett halvt år innan den ska bort så har jag säkert glömt hur eländigt det var då.

Nu ska jag skona er från mer läsning....
Imorgon blir det kritisk granskning i spegeln med nya hårbonader, ska ge er en uppdatering i form av foto bara jag kan bestämma mig för hur jag vill se ut en tid framöver.

Onkologbesök

Jag vill börja skriva att jag haft en jättebra helg i Göteborg där jag firat min födelsedag.
Vaknade den 1,a maj med sång, paket och kaffe och tårta på sängen och med totalt 9 personen (inklusive bebis) i sängen. Så himla mysigt och gulligt alltsammans.

Sen fortsatte dagen med ett besök inne i Göteborg och med mer tårtkalas på em då min allra äldsta bardomsvän  med man kom förbi tillsammans med hennes dotter och sambo och kvällen avslutades med fin middag. En hel perfekt dag mao.

Porten som sattes in i onsdags har däremot inte varit så snäll mot mig och jag har haft grymt ont, haft svårt att ligga ner pga svullnaden och hela tiden har det känns trångt i halsen och ett lätt sendrag har förföljt mig sedan op. Så, fulldos värktabletter har stått på menyn fram tills i morse då det som genom ett under helt plötsligt släppte och hela dagen idag har varit riktigt bra utan en enda tablett och nu tänker jag inte ens på att den sitter där.

Imorgon klockan elva så ska jag in till onkologen och få alla svar på mina frågor och full information om min tumör som jag redan nu vet en hel del om och jag lär få mitt behandlingsschema för de kommande månaderna. Ska även prata om mitt ev deltagande i en klinisk prövning. Konstigt nog ser jag fram emot besöket för jag vill verkligen att det ska börja rulla på fullt ut nu.

 Jag hoppas även att de tycker att striptejpen över snitten för porten och katetern kan tas bort för det kliar som fasiken just nu och jag vill kunna duscha länge och varmt igen. Just nu är det mest "kattvätt".....

Morgonen i morgon ska dock börja med hipp hipp hurra igen eftersom min dotter fyller år den 3,dje maj. Så mera paket och lite sång blir det innan vi åker in på sjukhuset och under em blir det tårkalas igen.  Konstig födelsedag för henne som får tillbringa ett par timmar på sjukhuset med information som man helst skulle önska att hon aldrig någonsin behövde ta del av.

Hon är söt min Mala...

Sen vi kom hem ikväll har vi fått ta del av snö !!!!!, och jag har eldat minst fyra rejäla brasor och värmen åkte på igen. Känns ju inte direkt upplyftande då vi haft så fina dagar från mitten av april. Just nu lyser det helt vitt ute och jag har gått runt ute och täckt för det som säkert kommer att frysa inatt.

Som avslut: Kvällens tack till Helena som svarade på mina oroliga frågor igårkväll då det var som värst med smärtan från halsen, det lugnade mig mycket.