Spåren suddas ut

Drygt fyra veckor efter sista cyten så börjar spåren efter de totalt sex behandlingarna att suddas ut.

Om jag går går tillbaka i tiden till perioden mellan första och andra cyten så trodde jag aldrig att jag skulle komma igenom alla behandlingar. 9 maj till den 22 aug lät som en evighet med cytostatika.

En hel lång sommar som bara skulle komma att gå åt till biverkningar, sorg över håravfall , sorg över tappad smak, den totala orkeslösheten som föll över en som ett svart täcke varenda gång man varit inne för ny dos.

Cancer stjäl ett år av ens liv. Minst.

Jag fick min diagnos i februari 2011 och efter det har det bara rullat på. Jag är färdigbehandlat med infusioner i juli 2012 och med tabletter december 2016. Efter infusionerna, då man änteligen slipper alla sjukhusbesök, alla stick och alla andra bekymmer, då porten väl ska ut, ja då lär nog livet rulla på så vanligt det nu kan bli efter en sån här diagnos.

Men, jag är igenom det värsta, nu är det bara resten kvar och spåren som satt sig efter allt gift börjar faktiskt försvinna och det som nyss var känns nu som väldigt långt borta trots att det bara är en månad bort.

Men livet återvänder, ränderna på naglarna börjar försvinna, ögonbrynen är på plats igen, fransarna växer och numera är det full rad både uppe och nere, ännu något korta men ändå. Jag har för första gången idag rakat benen, bara det höjer ju livet till en helt annan nivå. Rakhyveln har ju legat i malpåse sedan maj och att känna glädje över att få ta BORT hår frivilligt är ju världens grej.

I alla fall i cancersoppans värld.

Smak och aptit är tillbaka, och att kunna sitta ner och njuta fullt ut av mat igen är en känsla som är svår att beskriva för de som aldrig varit helt utan smak eller som haft en konstant plåtsmak i munnen.

Energin är det som segar sig långsamt framåt.  Promenader på ett par, tre km är helt ok men jag kan bli helt utslagen efteråt, men bara jag väl börjat gå så funkar det. Det är när jag väl är hemma igen som jag känner hur slut kroppen är. Sömmen hackar, svettas och fryser om vartannat och slänger med täcket säkert 20 ggr per natt  vilket gör att sömnen aldrig blir riktigt hel och ofta vaknar jag och är trött.

Nu har ju jag en tendens att känna mig som superwoman titt som tätt och idag då jag träffade min bröstsköterska så sa hon att det var dags att borsta bort fröken duktig från axeln och bestämma mig för att ta hand om kroppen istället. Detta kom sig av att jag berättade att jag tänkte börja jobba 50 % från den 3 oktober.

Hon sa något klokt som fick mig att än en gång landa i verkligheten.

Min strålning börjar redan den 29 sept, inte i mitten av oktober som var ursprungsplanen. Det gör, sa syster Britt, att du får två veckor mindre för återhämtning och om du, dvs jag, ska börja jobba den 3 oktober så kommer kroppen inte han en chans att kunna fokusera på återhämtning då all energi kommer att gå åt till att fokusera på jobbet istället och det kommer inte att funka.

Mao, jag snuvar kroppen på två veckor.

Och hon sa..."varför så viktigt att återgå till jobbet så snabbt? Är inte din kropp mer viktig än ditt jobb?"

Och jo, min kropp och min hälsa är det viktigaste av allt för jag vill ju ha många goda år kvar. Och av hennes erfarenhet så kommer alltid för tidig återgång till jobb att komma surt efter.

Så, jag knatade upp till onkologen och bad dem ändra mitt sjukintyg så nu är jag 100% sjukskriven fram till den sista oktober och från första nov återgår jag till jobbet på 25%, inte 50 som jag tidigare tänkt och så får det vara året ut.

Tur att andra besitter sunt förnuft då mitt eget inte funkar.

Övrigt då, tja, jag har renoverat mitt badrum sedan förra torsdagen. Lagt mosaik på golvet, gjort en sarg vid duschen, satt upp ny spegel, en stor silver med bred ram och en massa "krås", nya hyllor, handukshängare och en massa extra bling bling. Imorgon åker spotlightens upp.... Känns mao ok men jag är jäkligt less på fix och fog nu och glasmosaik kan vara vasst om man inte passar sig vilket har visats sig med avskavda fingertoppar.

Imorgon ska jag ta vilodag, eller, en doggy walk promenad ska klaras av på morgonen, för då drar kompis Ewa och jag iväg på en tur med minst 3-4 av hennes afghaner samt lille Ben (pälsad kinesisk nakenhund) och sen på em ska jag hämta upp en fd arbetskompis och tillbringa lite tid med henne innan hon tar flyget hem till storstan. Alltid kul att ses.

Har upptäckt en sak, ju bättre man börjar må, ju mindre känner man behov av att "skriva av sig". Därför är min inläggsnivå låg nu på bloggen. Men jag tänker inte lägga ner för jag har ju ännu en tid med behandlingar och det kommer säkert att finnas en hel del att skriva om och alltid så kan det fylla något syfte.

Nu ska hjärnan tränas lite med Wordfeud.....

Ännu en ängel

Idag har fina Micaela  lämnat livet bakom sig.

Som hon kämpat för få mer tid med sin lilla dotter. Och som hon har älskat livet

Tankar går till familj och vänner.....

Egna prickar och nya

Dagen i korthet har inneburit besök på röntgen för att göra skiktröntgen som ska ligga till grund för strålningen och till det hör även en del förberedande saker.

Tre tatueringsprickar skulle dit men turligt nog så hade jag en födelsemärkes prick på magen som precis låg på markeringen från röntgen apparaten och som de valde att använda. Den blev dock fotad och dokumenterad i journalen för att man inte skulle ta nån annan prick av misstag (har en hel del födelsemärke).

Så, det blev två nya som för alltid kommer att bli kvar på min kropp.

Första strålningsdag blir den 29 september vilket innebär att jag är klar ett par dagar in i november.

Då har jag ett slutmålsdatum för det tredje steget. Check !!
(andra steget är ju Herceptinet som jag vetat upphör andra veckan in i Juli 2012)

I övrigt har dagen gått åt till att handla diverse prylar till ena toaletten som jag börjat renovera allt efter ork. Imorgon börjar jag lägga mosaiken på golvet och turligt nog har jag lånat en visp till borrmaskinen så jag slipper handvispa fixen. Längtar tills att den är klar...

Silver, krom, vitt och rosa är färgskalan.

Och.....när vi talar om rosa (som är en älsklingsfärg) så har jag köpt den rosa ryamattan jag kikat på i flera månader, till halva priset så det gick inte att gå förbi den denna gång. Och nu tror ni säkert att jag är en knepig person men jag har faktiskt ryamattor i köket !

Me like very very mucho....

Och det som inte varit bra är att en nagel på foten börja släppa. Jag har inte haft några bekymmer med det alls under hela tiden men nu har tydligen en stortå nagel bestämt sig för att segla iväg.

Thats all folks.

Bra dag

Regnig dag

Wordfeud dag....:) (en bra app det )

Och jag mår nästan så bra man kan förvänta sig !!

Fixering

2 veckor innan jag klippte av det.
Här hade jag varit hos syrran och klippt av det 2 dm.

När jag tänker tillbaka nu så har denna vår, sommar och tidig höst handlat väldigt mycket om hår.

Hår i alla möjliga former.

Först var det förtvivlan över att förlora allt hår, först från långt till kort, sedan från kort till stubb och efter det till ingenting. Och ni som följt mig vet ju hur mycket jag saknat mitt hår.
Sen var det detta med övrigt kroppshår som försvann allt eftersom. Benhår, armhår, näshår, håret under armarna etc Och jag får väl ändå medge att benhår och håret under armarna har varit helt ok att vara utan, inte saknat det ett dugg men faktiskt så har jag märkt då jag blev utan att näshår faktiskt fyller en ganska bra funktion.

Under sommaren har allt flugit in i näsan, katthår, gräsklipp, mygg och knott och en herrans massa andra konstiga ting. Så. lite strån där inne är nog inte så dumt i alla fall.

Sen har vi ju detta med bryn och fransar. jag hade ju turen att få behålla mina fransar till mellan cyt 5-6 då de började bli glesa som ett staket. Brynen försvann ett par veckor innan men trots det så har jag ändå haft några fransar kvar hela tiden och ungefär samtidigt som de övre föll runt 6,te behandlingen så började de nedre växa konstigt nog.

Så efter att det mesta försvunnit och man fick nytt utseende, lite tomt sådär, så blev det en liten fixering att få ett ansikte på plats igen. Man sökte de få strån som fanns att måla, man fuskade ditt ett par ögonbryn och varje dag så såg man mer och mer skallig ut. De få strån som blev kvar efter stubben (hur det nu kan finnas mindre hår än millimeter stubb) ,ja de försvann de med. Och man frös om huvudet konstant.

Sen kom en period under sommaren med mottot "våga vägra peruk"

Två fina fina peruker blev lagda i malpåse och jag fullkomligt vägrade ha på mig dem då det kändes som att ha på sig en tjock fodrad pälsmössa. Så jag solade skalpen och övrig kropp och struntade blankt i råden om att undvika solen.

Nu, 3 veckor efter sista cyten så växer allt så det knakar, det mesta i alla fall. Man ser att jag är mörkhårig, nya strån tillkommer varje dag och konturerna blir allt skarpare och stråna allt längre och tätare. Brynen är tillbaka och fransarna växer för var dag och jag har under nån vecka varit överlycklig över att ha funnit hår på benen (det trodde man aldrig)

Kroppen tar tillbaka kontrollen !!

Livet återvänder

På måndag är det precis 3 veckor sedan sista cyten.
Och man känner glädje, framtidstro och hopp om att allt kommer att bli bra, bara det får ta lite tid.

Sista gångens återhämtning har dock varit tung, seg så in i vassen och det har känts som om orken aldrig kommer att komma åter. Men det gjorde den. På dag 15 så vände allt och då funkade det mesta även om jag kanske inte höll fullt ut hela dagarna.

I måndags var det dags för korrigering av porten och jag fick en tid på dag operation kl 12. Duschad, påklädd i landstingets fantastiska op mundering så premedicinerades jag och fick ligga och vänta.....och vänta...och vänta ! Klockan 15 höll jag på att svälta ihjäl, kände mig illamående och hade en grym huvudvärk så då bestämdes det att jag skulle få lite dropp.

Kan säga att mina kärl efter nära 6 månaders stickande inte är i toppskick direkt och eftersom högerarmen är ett big NO NO så är det ju bara vänster som gäller. Och det är som sagt inte det lättaste nu för kärlen börjar bli lite stumma och svårstuckna och det krävs nån med mer erfarenhet än en förstaårs elev för att de ska lyckas. Så jag som inte ens är stickrädd har faktiskt börjat protestera nu och vill inte vara nån försöks kanin längre. Men trots erfaren personal så behövdes tre försök och det gjorde rejält ont.

Sen fick jag vänta igen....och vänta lite till och vänta ännu en stund till kl 18,05 då de beslöt skicka hem mig utan åtgärd pga att kärlkirurgen stod upptagen med en knivskada på op sedan flera timmar.

Suck. Nu, då när man är mentalt är sänkt, då kroppen inte orkar, då varje liten ny sak som tillkommer blir betydligt mycket större än de normalt skulle bli så blir alla negativa besked enorma. Som berg ! Och för varje gång så blir de mer svårhanterliga och jobbiga att ta.

6 timmars väntan med lite ångest är inte ok.

Ny tid idag kl 11 men igår kväll ringde de och frågade om jag ville ha första op tid kl 07.00 istället för att slippa vänta på min tur och så fick det bli och nu blev allt annorlunda. Träffade läkaren (samma som opererade bort tumören) kl 07.10, bytte om och premedicinerades och var nere på op 07.25. Och allt gick så som jag önskade. De öppnade enbart vid porten och justerade upp den i rätt läge, lyfte upp den något så den kom något ytligare och sedan syddes det igen. Får dock ett nytt ärr och kommer därför ha två lodräta ärr på varandra vilket kanske inte är så snyggt men om den nu kan funka till nästa år utan bekymmer så är det helt ok.

Väl hemma, klockan 11, så var jag ganska mosig,, hade som en lätt bakfylla i kroppen och var lite vinglig. Kompis Maria hämtade upp och efter det var det bums i säng och nu har jag sovit hela em.
Har ganska ont, det stramar och sticker men förhoppningsvis har det lagt sig tills i morgon och jag kan använda vänstersidan mer än vad jag kan just nu.

Har även gjort hjärteko i veckan inför nästa sväng med Herceptin och det såg bara bra ut, det pumpar på som det ska mao. Och nästa vecka väntar behandling 4 av Herceptin (av totalt 17) och på onsdag ska jag göra skiktröntgen inför strålningen i oktober.

Så det rullar på...

Livet

Det som ska kallas liv, det vi fått för att förvalta på bästa sätt.

Och....

Idag, trots att jag hamnat i en sjukdomsturbulens, som ingen vet rikitg vet hur den ska sluta, eller när, så ringde de från Irland och erbjöd mig en ny tjänst på samma företag som jag är på nu, en ny tjänst med lite mer förmåner, mer i lön och lite andra arbetsuppgifter.

Jag har inte varit på jobbet mer än två veckor sedan mars, inte visat framfötterna på länge och ändå så tror de på mig.

De tror på mig så pass att jag får ett helt nytt erbjudande, och de har tänkt runt min sjukdom så den ska passa mig och den behandlingstid som är kvar. Det gör mig glad. Att någon vill satsa på en trots att man är ett "osäkert" kort.

Så, det finns hopp för det mesta.
Just nu mest för håret för det växer, och ögonen har redan fått en helt ny nedre fransrad. Uppe är det lite si och så, som ett trasigt staket men det börjar poppa upp nya strån mellan och jag kollar mig i en spegel så fort jag går förbi.

Tycker det är fantastiskt.

Nu väntar man bara på allt positivt som man vet händer med kroppen....och varje liten upptäckt är som att få besök av tomten.