Tiden går

Och jag mår ganska bra.

Och därför finns det inte så mycket att skriva om egentligen men lite kan jag nog knåpa ihop.

Strålningen pågår och jag har nu gjort 22 gånger men då min strålenhet har service på maskinerna nästa vecka så får jag göra mina sista 3 veckan därpå och gör alltså min sista strålningsdag den 9 Nov.

På gott och ont

Egentligen ville jag att det skulle bli klart nästa vecka men å andra sidan har jag fått en ganska stor strålningsskada i höger armhåla vilket har gjort att livet blivit lite knöligt sista veckan så det kanske är bra att den får vila en hel vecka och kanske läka lite.

Nu ska ju den både luftas och hållas fri från fukt vilket är lite svårt då armhålan alltid är lite varm och tät och även om jag smörjer efter konstens alla regler och däremellan och har de specialkompresser med silikon jag fått från strålsyrrorna så blir det bara värre.

Och det gör ont......megaont.

Bara för modet,  för stoltheten och för det vackra.
Nick Brandt,s fantastiska foto

Igår hämtade jag dock ett naturpreparat från en bekant som jag nu använder 2 ggr per dag och som visat sig funka riktigt bra på just brännskador så jag får se om något händer under veckan.

I övrigt har jag äntligen fått klart med försäkringsbolaget som till slut fick krypa till korset och betala ut min del av förlorad arbetsinkomst sedan aug, dvs från dag 91 i min sjukskrivning. De försökte ju hitta kryphål för att slippa men i fredags fm blev det alltså klart att de nu betalar ut de första tre månaderna och forstätter tills jag återgår till mer än 50% i tjänst.

Och arbeta, ja det kommer jag att börja med snart. Från den 16 nov kliver jag in på 25% till att börja med och sedan får vi se om jag redan den 1 dec går upp på 50%. Huvudet är ju fortfarande lite mossigt och har svårt att hänga med en hel dag. Har även märkt att jag blir mer virrig och tappar lättare fokus då det är höga ljud och mycket folk omkring mig. Då är det precis som jag befinner mig i en bubbla och att livet pågår därute utan mig och det liksom kvittar om jag är delaktig eller inte.

Den 8 Nov har jag avslutande samtal efter strålningen med min läkare och vi har redan pratat om detta så jag får väl se hur hon ser på min arbetsplan.  Och den 29 Nov träffas vi alla som är strålad under sep-nov för att "knyta ihop säcken" lite tillsammans med personal från strålningen samt läkare och bröstsköterskan.

Sedan blir det väl till att fortsätta med Herceptinet enligt schema och lite hjärtekon med jämna mellanrum (var tredje månad) och sedan får jag väl hålla tummarna att jag inte drar på mig någon hjärtsvikt som är en biverkan på Herceptin.

Sedan sist har jag även sett till att få kopior på min journal.

Ledsam läsning då jag fick reda på ett par saker jag inte visste innan och samtidigt blev allt så tydligt då det stod där svart på vitt. Att man haft en tumör som inte haft någon likhet med normal vävnad överhuvudtaget, dvs låg differentierad,  att den är en 3+, att man inte vet om marginalen runt tumören räckt till, att man även får överväga fortsatt behandling med en annan tablett efter de 5 åren med Tamoxifen även om den tabletten inte visat på förlängd överlevnad men däremot visat mindre risk för återfall.

Men jag biter ihop och går vidare för jag mår för bra just nu för att låta mig nedslås av det.

Jag känner mig frisk.....och energin finns här.

Och livet är mitt, inte cancerns.

Jag bestämmer, och jag väljer.....livet.

Det växer

11 Oktober 2011

Kolla in liksom...

Det växer hår på HELA huvudet !

För er som aldrig behövt befinna er i cancersoppan kan jag berätta att det här är ren glädje och en massa kärlek till hår var gång man går förbi en spegeln eller stryker en hand över huvudet.

Och man känner...

Och man upptäcker att livet faktiskt återvänt, livet som bla består av hysterisk lycka över att börja se normal ut med hår på huvudet.

Ännu lite mjukt och lite fjunigt men det täcker hela huvudet.

Jädrars vad jag älskar mina strån nu, även de grå som av någon anledning söker sig upp bland de mörka.

Tjohoo....

Tänk att den här dagen faktisk kom.

Jag är lycklig

Vardagslunk

På mossen nedanför mitt hus på landet

Hösten är här och med den all färg som bara kan uppstå under den här tiden. Vackert är ordet.

Och månaden är ROSA

Det mesta är klart på landet inför vintern och nu återstår bara några få dagar innan vattnet ska stängas av och vi ska säga hejdå och låta landet bäddas in i löv och senare i vit snö. Vi återkommer först då vårens flyttfåglar är åter och vägen fri från snö.

Här hemma är det lite av vardagslunk numera. Jag har påbörjat strålningen och har idag hunnit fram till dag fem och nu återstår tjugo behandlingar sedan kan jag lägga det åt sidan. Strålningen funkar utan problem och när man tänker efter är det en lite konstig vardag då man åker iväg och visar upp brösten för minst 2 personer varje dag under fem veckor, ungefär som om det är nåt varje människa gör.

Strålningsapparaten är stor, och den tjuter ganska högt då den "skjuter" sina skott mot mitt bröst, tre snett uppifrån och två snett underifrån men allt går väldigt snabbt när man väl ligger där, blixtstilla utan att röra en fena och man förstår ju vilken kraft det är då det inte får fela på en millimeter hur man ligger, och man förstår vikten av att skydda lungorna mot onödig strålning när man fått höra att de flesta får en permanent lungfunktions nedsättning på några procent ändå efter strålning.

Och så smörjer man, ibland flera gånger om dagen, med en special kräm jag fått av min bröstsköterska. Den luktar gott och ska förhindra att allvarligare brännskador och sår uppstår på bröstet. Och man luftar, och man går bh lös så ofta man kan.

Och så får jag mina Herceptin infusioner var tredje vecka och nu när de kommit igång igen kan jag sätta en bock i kalendern för den 11 Juni 2012 då jag får min sista infusion, den 17 i ordningen.

Vardagslunken består även i att jag går mina promenader. Orken är hyfsad nu och jag tar mina fyra km utan större problem vilket är otroligt skönt om man tänker på att jag knappt tog mig fram och åter till brevlådan i somras. Och jag gör lite höst ute, krattar löv, klipper gräset för sista gången, beskär träd och buskar och sätter lökar i alla möjliga varianter. Tar även skott från mina mårbacka pelargoner och sätter i nya krukor så fler finns att njuta av till nästa sommar.

Mitt största ( och egentligen enda) problem nu är egentligen att jag besväras av "chemo brain", dvs cyt hjärna. Jag glömmer, jag förlägger saker, jag har svårt att fokusera och prioritera och jag har svårt att komma ihåg tider, datum och namn på människor och jag tänker "fel". Som igår kväll. Skulle sätta klockan på kvart i åtta då jag skulle vara på strålningen halv tio. Men på nåt vis så blir det tanke kullerbyttor i huvudet hela tiden och det slutade med att jag satte klockan på 08.45.

Jag känner mig dement.

Och det värsta är att det kan sitta i upp till ett år.

Vanlig biverkan efter cytostatika behandling.

Men jag vill inte vara såhär glömsk och virrig, jag vill inte upptäcka att bilnycklarna ligger i kylskåpet eller att jag för tredje gången på en vecka köper toalettpapper, eller att jag sätter mig i bilen för att åka iväg och göra ärenden och sen inte vet vart jag ska åka. Händer titt som tätt och det är väldigt irriterande.

Just av den orsaken så är jag nu sjukskriven på 100% fram till mitten av nov, dvs efter avslutad strålning och just nu känns det som en bra beslut, sen börjar jag jobba på 25% vilket känns som ett ännu bättre beslut.

Men, dagarna rullar på och snart  kommer min dotter hem för en vecka och åker sedan vidare till sitt älskade Thailand, men innan dess så ska vi tjuvstarta med julen och ha en lilla julaftonskväll redan den 19 nov med julbord och klappar bara för att hon ska få lite julkänsla. Så då blir huset fullt och kanske, men bara kanske, finns det även lite snö på gården....

Men idag lyser solen från klarblå himmel och livet är egentligen ganska gott.

Och så kommer ni väl ihåg att stödja cancerfonden, köp armand och rosa band för ROSA är ju världens häftigaste färg eller hur?