Jag är ingen vintermänniska
Jag fryser jämt, både inne och ute.
Jag avskyr att behöva skotta mig in på min egen uppfart när plogbilen gått förbi, tung och hård packad snö som sliter på ryggen.
Jag är rädd att halka i ett obevakat ögonblick och få ett benbrott och jag avskyr att behöva kliva upp i ottan för jobb ute på fältet utan att veta om jag kommer iväg i tid eller om jag måste skotta mig ut till vägen innan. Och jag förstår inte poängen med att behöva slita på kroppen i uppförsbackar med slätlagg och frysa fötterna av sig innan man når "mål".
Nä...jag är helt klart en människa som mår bäst i värmen. Tyvärr får jag vänta på den i flera månader men som tur är återkommer den ju alltid. Just nu ligger i alla fall ett snötäcke över gården, ca 1 dm nysnö sedan igår och det är alldeles för tidigt för min del.
Sedan sist här har en hel del hänt.
Jag har opererat mig igen, Inget som har med cancern att göra utan en sak som faktiskt var planerad redan innan BC,n dök upp. Jag kände att det var lika bra att ta tag i detta när jag ändå var inne i sjukvårdsrullen och då min onklog gav klartecken så planerades det för op innan jul.
Nu gick allt väldigt snabbt och jag behövde bara vänta i ca 3 veckor efter det sista besöket hos kirurgen.
Men självklart gick inte allt som planerat. Man började med titthål men fick avbryta pga att min anatomi inne i magen inte riktigt såg ut som gemene man och man fick svårt att navigera rätt vilket innebar att man avbröt och gick in med öppen kirurgi istället. Detta resulterade att jag vaknade upp på IVA efter en drygt 4 timmar lång operation med ett ca 20 cm snitt på magen istället, inklusive titthålen.
Så veckan som varit har varit tung, känt mig som en krympling på alla sätt och hasat mig fram. All energi har i praktiken gått åt till att ta sig ur sängen, gå trappen ner till köket, fixat frukost och sen upp igen och bums i säng för att väl där försöka finna en vettig liggställning. Suck....men nu är det bättre och även om jag numera även kan lägga till ett nytt ärr till min samling så känns det skönt att det är gjort.
Jag rasar i vikt, födointaget har inte direkt varit nåt att klappas på axeln för och jag vet ju att jag behöver få i mig det jag behöver för att få dagen att fungera men det har varit lite svårt men det blir väl bättre även det. Tänker inte skriva något mer och veckla ut mig om detaljer om operationen, bara att det var ett nödvändigt ont som jag behövde genmföra.
När det gäller cancerfrontet så är det intet nytt. Mår bra vad gäller det och i mars är det dags för två års kontrollen på mammografin. Hoppas på samma god besked som sist.
Vallningarna har i princip upphört efter att jag slutade med Tamoxifen och övergick till Lezetrol samt Zoldaex sprutan som jag får var tredje månad. Och det är en skänk från ovan att slippa vallningar nattetid och under dagen då de kunde komma när som. Tänker inte ens på dem längre för så obefintliga är de.
Eftersom tiden går och bloggen i första hand handlade om min bröstcancer så känns det lite som om det gjort sitt nu. Funderar på att sluta skriva här och öppna en ny.
En om livet som det är nu, gott, levande och på alla sätt mycket bättre.
Ska fundera lite men det blir nog så, kommer dock att behålla denna och fortsätta läsa hos er andra.
Återkommer med ett tack och hej inlägg.....
