Jag är ingen vintermänniska
Jag fryser jämt, både inne och ute.
Jag avskyr att behöva skotta mig in på min egen uppfart när plogbilen gått förbi, tung och hård packad snö som sliter på ryggen.
Jag är rädd att halka i ett obevakat ögonblick och få ett benbrott och jag avskyr att behöva kliva upp i ottan för jobb ute på fältet utan att veta om jag kommer iväg i tid eller om jag måste skotta mig ut till vägen innan. Och jag förstår inte poängen med att behöva slita på kroppen i uppförsbackar med slätlagg och frysa fötterna av sig innan man når "mål".
Nä...jag är helt klart en människa som mår bäst i värmen. Tyvärr får jag vänta på den i flera månader men som tur är återkommer den ju alltid. Just nu ligger i alla fall ett snötäcke över gården, ca 1 dm nysnö sedan igår och det är alldeles för tidigt för min del.
Sedan sist här har en hel del hänt.
Jag har opererat mig igen, Inget som har med cancern att göra utan en sak som faktiskt var planerad redan innan BC,n dök upp. Jag kände att det var lika bra att ta tag i detta när jag ändå var inne i sjukvårdsrullen och då min onklog gav klartecken så planerades det för op innan jul.
Nu gick allt väldigt snabbt och jag behövde bara vänta i ca 3 veckor efter det sista besöket hos kirurgen.
Men självklart gick inte allt som planerat. Man började med titthål men fick avbryta pga att min anatomi inne i magen inte riktigt såg ut som gemene man och man fick svårt att navigera rätt vilket innebar att man avbröt och gick in med öppen kirurgi istället. Detta resulterade att jag vaknade upp på IVA efter en drygt 4 timmar lång operation med ett ca 20 cm snitt på magen istället, inklusive titthålen.
Så veckan som varit har varit tung, känt mig som en krympling på alla sätt och hasat mig fram. All energi har i praktiken gått åt till att ta sig ur sängen, gå trappen ner till köket, fixat frukost och sen upp igen och bums i säng för att väl där försöka finna en vettig liggställning. Suck....men nu är det bättre och även om jag numera även kan lägga till ett nytt ärr till min samling så känns det skönt att det är gjort.
Jag rasar i vikt, födointaget har inte direkt varit nåt att klappas på axeln för och jag vet ju att jag behöver få i mig det jag behöver för att få dagen att fungera men det har varit lite svårt men det blir väl bättre även det. Tänker inte skriva något mer och veckla ut mig om detaljer om operationen, bara att det var ett nödvändigt ont som jag behövde genmföra.
När det gäller cancerfrontet så är det intet nytt. Mår bra vad gäller det och i mars är det dags för två års kontrollen på mammografin. Hoppas på samma god besked som sist.
Vallningarna har i princip upphört efter att jag slutade med Tamoxifen och övergick till Lezetrol samt Zoldaex sprutan som jag får var tredje månad. Och det är en skänk från ovan att slippa vallningar nattetid och under dagen då de kunde komma när som. Tänker inte ens på dem längre för så obefintliga är de.
Eftersom tiden går och bloggen i första hand handlade om min bröstcancer så känns det lite som om det gjort sitt nu. Funderar på att sluta skriva här och öppna en ny.
En om livet som det är nu, gott, levande och på alla sätt mycket bättre.
Ska fundera lite men det blir nog så, kommer dock att behålla denna och fortsätta läsa hos er andra.
Återkommer med ett tack och hej inlägg.....
lördag 27 oktober 2012
lördag 22 september 2012
Tiden går
Och så har några månader rullat på sedan sist och världen fortsätter där utanför precis som om inget hade hänt.
Jag har haft en fin sommar med familj och vänner och en dotter som flyttade hem tillfälligt i några månader och det har varit hur mysigt som helst. Nu är hon åter på annan ort med arbete för en tid innan nya beslut tar vid. Sommar har innehållit husmålning, bastubygge och änteligen blev mitt trädäck klart med god hjälp av dottern och vi har, trots dåliga vädersdagar, suttit ute och ätit en hel del då vi varit hemma i stan (fast det också är en form av landsbygd)
På de bloggar som jag läser händer det saker hela tiden, nån blir kär, nån flyttar och några försvinner från jorden och lämnar människor som blir kvar med sin sorg och minnen. Bara spåren blir kvar.
Jag mår bra, jag lever och jag står stadigt på jorden och är orubblig i min tro på att jag ÄR frisk. Jag har kommit igenom allt det svåra och känner mig frisk och är full av förväntan då mitt liv än en gång kommer att ta en vändning som enbart kommer att leda till förbättringar. Inom kort, max ett par månader...
Just nu väntar jag bara....
Sen får livet fortsätta vara bra, och spargrisen får försöka bli full då en rolig resa väntar nästa vinter med alla underbara bloggvänner. Ett riktigt tjejgäng ska ge sig iväg långt bort från kyla och mörker och eftersom alla har lite olika utgångsläge så sattes målet för resan till Nov 2013. Tycker det låter perfekt för då har vi ett år på oss att lägga av en rejäl reskassa för shopping och en massa annat skoj. Ska bli vansinnigt roligt att träffa alla.
För precis ett år sedan så satt jag här och skrev om förlusten av hår och hur jag längtade att det skulle växa snabbt tillbaka. Då hade det gått precis en månad sedan sista cytostatika omgången (22 aug 2011) och jag var otålig till max och ville ha håret tillbaka på studs. Nu är det precis 13 månader sedan och jag har klippt mig fyra gånger och längderna blir längre och längre för var gång och sedan ett par klippningar tillbaka har jag till och med kunnat klippa frisyr av det som funnits. Och...konstigt nog, så trivs jag i kort hår vilket nog innebär att jag aldrig mer ska spara ut till långt.
Och nu är det höst 2012....
Färgerna skiftar från grönt till alla tänkbara gula och oranga färger och bara solen får lysa så är det väldigt vackert. Tyvärr har vi ju fått vår beskärda del av regn i sommar och det tycks fortsätta lite nu under hösten så frågan är hur många fina dagar till vi kan räkna med innan mörkret är här. Just nu ösregnar det, igår lös solen och himlen var klarblå utan ett moln, och kissekatt sitter innanför kattluckan med blöta pälsar och funderar om det inte matte ska fixa en go brasa i spisen idag.
Men nej, nu ska jag iväg och köpa färg för min teak möbel i matsalen ska målas så brasan får vänta.
Jag har haft en fin sommar med familj och vänner och en dotter som flyttade hem tillfälligt i några månader och det har varit hur mysigt som helst. Nu är hon åter på annan ort med arbete för en tid innan nya beslut tar vid. Sommar har innehållit husmålning, bastubygge och änteligen blev mitt trädäck klart med god hjälp av dottern och vi har, trots dåliga vädersdagar, suttit ute och ätit en hel del då vi varit hemma i stan (fast det också är en form av landsbygd)
På de bloggar som jag läser händer det saker hela tiden, nån blir kär, nån flyttar och några försvinner från jorden och lämnar människor som blir kvar med sin sorg och minnen. Bara spåren blir kvar.
Jag mår bra, jag lever och jag står stadigt på jorden och är orubblig i min tro på att jag ÄR frisk. Jag har kommit igenom allt det svåra och känner mig frisk och är full av förväntan då mitt liv än en gång kommer att ta en vändning som enbart kommer att leda till förbättringar. Inom kort, max ett par månader...
Just nu väntar jag bara....
Sen får livet fortsätta vara bra, och spargrisen får försöka bli full då en rolig resa väntar nästa vinter med alla underbara bloggvänner. Ett riktigt tjejgäng ska ge sig iväg långt bort från kyla och mörker och eftersom alla har lite olika utgångsläge så sattes målet för resan till Nov 2013. Tycker det låter perfekt för då har vi ett år på oss att lägga av en rejäl reskassa för shopping och en massa annat skoj. Ska bli vansinnigt roligt att träffa alla.
För precis ett år sedan så satt jag här och skrev om förlusten av hår och hur jag längtade att det skulle växa snabbt tillbaka. Då hade det gått precis en månad sedan sista cytostatika omgången (22 aug 2011) och jag var otålig till max och ville ha håret tillbaka på studs. Nu är det precis 13 månader sedan och jag har klippt mig fyra gånger och längderna blir längre och längre för var gång och sedan ett par klippningar tillbaka har jag till och med kunnat klippa frisyr av det som funnits. Och...konstigt nog, så trivs jag i kort hår vilket nog innebär att jag aldrig mer ska spara ut till långt.
Och nu är det höst 2012....
Färgerna skiftar från grönt till alla tänkbara gula och oranga färger och bara solen får lysa så är det väldigt vackert. Tyvärr har vi ju fått vår beskärda del av regn i sommar och det tycks fortsätta lite nu under hösten så frågan är hur många fina dagar till vi kan räkna med innan mörkret är här. Just nu ösregnar det, igår lös solen och himlen var klarblå utan ett moln, och kissekatt sitter innanför kattluckan med blöta pälsar och funderar om det inte matte ska fixa en go brasa i spisen idag.
Men nej, nu ska jag iväg och köpa färg för min teak möbel i matsalen ska målas så brasan får vänta.
tisdag 29 maj 2012
En härlig sommar?
Tiden går, dagar blir till veckor och veckor till månader och en del av oss fortsätter att bli mer stark och fria från nya bekymmer.
En del av oss
För andra går det inte lika bra, det går fort mot det sämre och en dag är de bara borta och tiden har knappt gått från veckor till en månad.
Söta, fina Sophie, den levnadsglada med sin lilla familj har lämnat jordelivet alltför tidigt.
Jag önskade henne livet.
Nu får jag istället önska henne finaste himmel blå.
Och hennes man Rasmus och ettåriga Julian får fortsätta sitt liv utan en fantastisk människa. Hur orättvist är inte livet??
Och sommaren bli väldigt annorlunda för alla de som på ett eller annat sätt drabbas av något som tas ifrån oss.
Själv satt jag här för ett år sedan, hade fått min första dos cytostatika och mådde fruktansvärt dåligt allt medan tankarna snurrade i huvudet på mig om att det här var min sista sommar. Att allt det jag såg och omgav mig med, alla blommor, all grönska var sånt jag skulle få uppleva för sista gången.
Men jag är här, jag är kvar och jag önskar att alla fått samma härliga tid som nu stundar.
Finaste Sophie, jag var aldrig så stark och modig som dig. Jag ville verkligen att du skulle få behålla din plats på jorden i många år ännu.
En del av oss
För andra går det inte lika bra, det går fort mot det sämre och en dag är de bara borta och tiden har knappt gått från veckor till en månad.
Söta, fina Sophie, den levnadsglada med sin lilla familj har lämnat jordelivet alltför tidigt.
Jag önskade henne livet.
Nu får jag istället önska henne finaste himmel blå.
Och hennes man Rasmus och ettåriga Julian får fortsätta sitt liv utan en fantastisk människa. Hur orättvist är inte livet??
Och sommaren bli väldigt annorlunda för alla de som på ett eller annat sätt drabbas av något som tas ifrån oss.
Själv satt jag här för ett år sedan, hade fått min första dos cytostatika och mådde fruktansvärt dåligt allt medan tankarna snurrade i huvudet på mig om att det här var min sista sommar. Att allt det jag såg och omgav mig med, alla blommor, all grönska var sånt jag skulle få uppleva för sista gången.
Men jag är här, jag är kvar och jag önskar att alla fått samma härliga tid som nu stundar.
Finaste Sophie, jag var aldrig så stark och modig som dig. Jag ville verkligen att du skulle få behålla din plats på jorden i många år ännu.
tisdag 17 april 2012
Reflektioner och tid
Det är konstigt, på ett sätt vill man släppa taget om det som pågår runt omkring en, det man själv varit i men som man nu snart kommit igenom och förhoppningsvis kan lägga bakom sig. Men på ett annat sätt känner man att man inte kan, att man inte kan sluta bry sig om andra, att man vill finnas där och stödja, peppa och bara visa att man finns trots att man näst intill blir ledsen varje dag för andras skull.
Jag har många gånger tänkt att jag måste, för min egen skull, steppa åt sidan och sluta läsa hos andra eftersom det sätter såna spår och tankar i mitt huvud att jag själv har svårt att fokusera på mitt eget tillfrisknande.
Men jag kan bara inte stänga av.....
Och jag läser hos Sophie, och jag läser hos Elisabeth, och jag läser hos Lars som försöker få tiden att "blir hel" igen, och jag läser så många andras bloggar och tankar att jag ibland håller på att gå sönder.
Och jag känner efter, minsta lilla ryggsmärta ger skräck, och värker huvudet mer än två dagar i rad så är fantasin i rullning, och vad är den där lilla knölen på insidan tungan?, inte kan det väl bara vara så att jag bet mig häromdagen..? Och varför är jag så enormt trött och ofokuserad på allt jag gör? Och känns inte bröstet onormalt stumt och lite "tungt", och varför ger inte apelsinhuden med sig och blir slät?
Och som inte det fanns nog med elände i världen så ramlade det ner en massa snö inatt och det faller fortfarande. Förstår inte HAN däruppe att vi behöver sol och värme och glädje i tillvaron???
Vi behöver se nån annan färg än grått och vitt, vi behöver grönt och regnbågsfärger och vi behöver med tiden bruna ben och sockerdricka i glas med sugrör.
Vi behöver få skratta....och le, och nicka igenkännande åt det som så många av oss missade ifjol vår/sommar då vi mådde som sämst, då vi funderade på om vi skulle få en sommar till.
Det är vad vi behöver, hör du det, du där som bestämmer !!
Lite glädje ska jag ändå försöka ta till mig från söndag och några dagar fram för då åker jag till Paris.
Och där borde det väl få vara vår eller hur? Då ska jag sitta på Monmartre och dricka vanilj latté och se ut över Paris och vara glad. Och jag ska ta vägen förbi Moulin Rouge och bara insupa känslan av all glädje som funnits i de kvarteren och ännu finns. Och inte en enda gång ska jag känna efter eller inbilla mig saker, och inte en enda gång ska jag tänka på ordet som börjar med C. Jag ska vara GLAD!
Bilden i detta inlägg är jag, tänkte ni skulle få en skymt av mig så som jag ser ut nu, håret är iof klippt en gång till sedan det togs men frisyren densamma. Tjockt och kompakt så det får tunnas ut hela tiden och plattas ihop av diverse produkter för att jag inte ska se ut som Plupp eller eller en Monchichini.
Till sist vill jag önska er alla i Peppargänget som ska ut i helgen en kanonkul kväll.. Jag ville verkligen följa med och var helt inställd på det innan detta med Paris dök upp (jobbgrej), men Ida har ju lovat att det kommer fler tillfällen.
Kram till er
Jag har många gånger tänkt att jag måste, för min egen skull, steppa åt sidan och sluta läsa hos andra eftersom det sätter såna spår och tankar i mitt huvud att jag själv har svårt att fokusera på mitt eget tillfrisknande.
Men jag kan bara inte stänga av.....
Och jag läser hos Sophie, och jag läser hos Elisabeth, och jag läser hos Lars som försöker få tiden att "blir hel" igen, och jag läser så många andras bloggar och tankar att jag ibland håller på att gå sönder.
Och jag känner efter, minsta lilla ryggsmärta ger skräck, och värker huvudet mer än två dagar i rad så är fantasin i rullning, och vad är den där lilla knölen på insidan tungan?, inte kan det väl bara vara så att jag bet mig häromdagen..? Och varför är jag så enormt trött och ofokuserad på allt jag gör? Och känns inte bröstet onormalt stumt och lite "tungt", och varför ger inte apelsinhuden med sig och blir slät?
Och som inte det fanns nog med elände i världen så ramlade det ner en massa snö inatt och det faller fortfarande. Förstår inte HAN däruppe att vi behöver sol och värme och glädje i tillvaron???
Vi behöver se nån annan färg än grått och vitt, vi behöver grönt och regnbågsfärger och vi behöver med tiden bruna ben och sockerdricka i glas med sugrör.
Vi behöver få skratta....och le, och nicka igenkännande åt det som så många av oss missade ifjol vår/sommar då vi mådde som sämst, då vi funderade på om vi skulle få en sommar till.
Det är vad vi behöver, hör du det, du där som bestämmer !!
Lite glädje ska jag ändå försöka ta till mig från söndag och några dagar fram för då åker jag till Paris.
Och där borde det väl få vara vår eller hur? Då ska jag sitta på Monmartre och dricka vanilj latté och se ut över Paris och vara glad. Och jag ska ta vägen förbi Moulin Rouge och bara insupa känslan av all glädje som funnits i de kvarteren och ännu finns. Och inte en enda gång ska jag känna efter eller inbilla mig saker, och inte en enda gång ska jag tänka på ordet som börjar med C. Jag ska vara GLAD!
Bilden i detta inlägg är jag, tänkte ni skulle få en skymt av mig så som jag ser ut nu, håret är iof klippt en gång till sedan det togs men frisyren densamma. Tjockt och kompakt så det får tunnas ut hela tiden och plattas ihop av diverse produkter för att jag inte ska se ut som Plupp eller eller en Monchichini.
Till sist vill jag önska er alla i Peppargänget som ska ut i helgen en kanonkul kväll.. Jag ville verkligen följa med och var helt inställd på det innan detta med Paris dök upp (jobbgrej), men Ida har ju lovat att det kommer fler tillfällen.
Kram till er
fredag 9 mars 2012
Lättnad
Gjorde min mammografi förra veckan och sjuk av ångest och gråtfärdig klev jag in i väntrummet.
Men....,oron var obefogad. Fina bilder utan minsta lilla spår av nya tumörer eller förändringar. Ultraljudet visade på samma fina resultat och en sten föll från mitt bröst.
Jag är lycklig, och för första gången på ett år kan jag slappna av lite och glädjas i stunden.
Men....,oron var obefogad. Fina bilder utan minsta lilla spår av nya tumörer eller förändringar. Ultraljudet visade på samma fina resultat och en sten föll från mitt bröst.
Jag är lycklig, och för första gången på ett år kan jag slappna av lite och glädjas i stunden.
onsdag 29 februari 2012
Livet är inte alltid rättvist
Ibland undrar man.
Finns det någon rättvisa?
Finns det några kriterier man behöver uppfylla för att få ta del av livets rättvisor eller räcker det med att vara en god människa med lust till livet?
Den senaste tiden, efter det att jag kommit hem från min NY tripp så har det haglat tråkiga besked från alla håll.
Jag tänker i första hand på Sophie, unga söta Sophie med ett helt liv framför sig som än en gång drabbats av riktigt tråkiga besked och denna gång utan bot. Jag är så oerhört ledsen för hennes och familjens skull att det finns inte ord. Och jag lovar att hålla mina tummar blå, och jag ska innerligt önska att man finner något som förlänger livet i många, långa och fina år....
Sen Jenny, som gick bort samma dag jag åkte till NY och som kämpat så väl under de senaste åren och som nu lämnat familj på man och två små barn bakom sig. Hennes man har fortsatt bloggandet men på egen sida och han skriver väldigt tänkvärd så jag tycker ni absolut bör besöka han sida som ni finner här, Lars sida
Och Helena, som mist sin älskade Justus, vacker och klok hund som funnits vid hennes sida under många år och framför allt det sista då hon själv haft det så jobbigt. Jag lider med dig och hoppas du kan känna samma glädje snart igen med en ny liten fyrfotning.
Själv väntar jag på min mammografi undersökning och den sisa tiden har jag tyckt att bröstet känns stumt och lite knöligt men man har vid ett par tillfällen sagt att jag har ganska mycket ärrbildning så jag hoppas på goda besked och att jag snart får göra den.
Idag har jag även varit till veterinären med en av mina katter, 8 årige Larsson som på sista tiden magrat av och varit kronisk törstig och även där föll ledsamma besked. Sviktande njurar med riktigt dåliga njurvärden och även höga blodsockerhalter vilket kan tyda på diabetes (eller i bästa fall var det ett stressvärde). Så nu ska jag försöka fixa ett urinprov på honom tills i morgon (önska mig lycka till) samt att vi ska börja behandla njurfelet. Tyvärr går det ju inte att bota utan man ger honom bara ett förbättrat tillstånd med annan kost samt medicinering. Har jag tur får jag behålla honom ett par tre år till men jag vill ju inte att han ska lida så man får nog försöka ta ställning allt eftersom. Nya prover väntar ju nu efter 1, 2 och 3 månader för att se om kosten ändrat njurvärderna så det är väl bara att hålla tummarna.
Nej. så livet är inte rättvist. Man ska inte behöva få tråkiga besked vad de än må vara och jag tycker nog att man kunde få ett friår, fritt från trista besked och fritt från sjukdommar, ett år då allt kunde suddas ut och man fick börja om, med friska celler och löften om det goda livet....
Ett år då man bara kunde få luta sig tillbaka och njuta av allt som finns omkring oss utan att behöva vara orolig för vad som väntar runt hörnet.
söndag 5 februari 2012
3 dagar kvar
Sen bär det iväg.
Men först måste jag på sjukhuset för gång nr 11 med Herceptinet. Jag har nästan tappat räkningen, det kanske är nr 12. Hmm, får kolla i morgon.
Sen ska det växlas dollar och packas klart.
Har påbörjat det idag och upptäcker att mycket av mina klädet är svarta. Klänningar, tunikor, tröjor o jeans. Får nog uppdatera min garderob over there med lite färg. Men, har lyckats få med en knallrosa tröja och bruna tunna skinnjackan.
Innan jag åker ( jag vet, det är lite smådumt), så ska jag inhandla en grymt snygg, brun handväska. Har velat på den i flera dagar då jag vet att jag med 99,9% säkerhet kommer att köpa en i NY men jag skulle så gärna vilja ha den under resan.
Och så hoppas jag att kylan ger med sig. Igår kväll somnade jag till 30 minusgrader och efter att ha varit nere på 18 har det nu sjunkit igen till 23,7. Ingen rolig elräkning som kommet att dimpa ner nästa gång.
Hoppas ni har det bra alla... Att läget är under kontroll, att dåliga implantat plockas ur, att håret växer för er som nyss stoppat undan peruken, att muskler stärks och övervikten får ge vika. Att tårar få falla och att nedstämdheten minskar och glädjen får större utrymme. Att tumörer minskar i storlek o att nya håller sig borta och att livet är starkare än döden.
Kram till er allihopa, ni vet vilka ni är.
Men först måste jag på sjukhuset för gång nr 11 med Herceptinet. Jag har nästan tappat räkningen, det kanske är nr 12. Hmm, får kolla i morgon.
Sen ska det växlas dollar och packas klart.
Har påbörjat det idag och upptäcker att mycket av mina klädet är svarta. Klänningar, tunikor, tröjor o jeans. Får nog uppdatera min garderob over there med lite färg. Men, har lyckats få med en knallrosa tröja och bruna tunna skinnjackan.
Innan jag åker ( jag vet, det är lite smådumt), så ska jag inhandla en grymt snygg, brun handväska. Har velat på den i flera dagar då jag vet att jag med 99,9% säkerhet kommer att köpa en i NY men jag skulle så gärna vilja ha den under resan.
Och så hoppas jag att kylan ger med sig. Igår kväll somnade jag till 30 minusgrader och efter att ha varit nere på 18 har det nu sjunkit igen till 23,7. Ingen rolig elräkning som kommet att dimpa ner nästa gång.
Hoppas ni har det bra alla... Att läget är under kontroll, att dåliga implantat plockas ur, att håret växer för er som nyss stoppat undan peruken, att muskler stärks och övervikten får ge vika. Att tårar få falla och att nedstämdheten minskar och glädjen får större utrymme. Att tumörer minskar i storlek o att nya håller sig borta och att livet är starkare än döden.
Kram till er allihopa, ni vet vilka ni är.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)