Knappt 17 timmar

Sen vet jag...

Och usch vad jag gruvar mig. Har inte tänkt så mycket på det innan helgen, eller, det är klart att jag funderat och vänt ut och in på alla tänkbara scenarier men som det känns nu så känns det mest bara som ett enda jättestort

USCH

Men samtidigt har jag ju på nåt underligt vis längtat till den här dagen, mest för att komma vidare i allt för sen hoppas jag att det inte finns några fler skitbesked att få, att allt ska liksom vara klart och att behandlingen kan få rulla på utan nya besked om ditten o datten.

Har jobbat första dagen idag efter operation, känns blä....helt ärligt, riktigt bläääääääääää och jag har inte lust att alls kliva upp i morgon och jobba fyra timmar innan jag måste åka till sjukhuset, jag vill ligga kvar i sängen och suga på den där sista lilla goa karamellsnutten om att allt är bra och att det inte blir värre än såhär, att jag mår bra nu, att det som en gång fanns i mitt bröst är dissekerat i småbitar för att aldrig mer kunna återkomma. Jag vill inte ligga här i morgon kväll med ett nytt dåligt besked och känna hur hjärtat tickar på i 150 av ren ångest och rädsla.

Så därför håller jag alla tummar jag kan för för mig själv ikväll och litar på att min kropp sköter sig och är lite schysst mot mig i morgon så jag kan äta glass på hemvägen och fira med syster yster som följer med och håller handen.

Nu ska jag och alla kissekatter bädda ner oss, titta klart på Greys och sedan Off the Map sen blir det natti natti, förhoppningsvis.