Sömnlös natt

Jag som varit så glad över att min sömn återkommit.

Den som varit borta så länge och som påverkat mig i mitt dagliga liv. Inte bara i samband med cancerbeskedet utan under en lång tid, minst sedan förra våren, men som återkom efter operationen och har varit perfekt sedan dess.

I tre hela veckor !

Sen kom bakslaget igår med allt vad det innebär.

Jag är självklart förkrossad, oerhört ledsen och nedstämd och kan knappt fatta att det här har hänt mig. Jag skulle ju liksom bli bra nu, jag skulle bara gå dit igår med min syster och få ett bra besked och att det enbart var strålning som gällde och sen skulle jag vara frisk.

 F R I S K....

Istället så får jag besked om att jag har en lömsk rackare, att jag har/haft en tumör som inte är så snäll och som hela tiden har varit lite lurig i både form och hur den uppfört sig.

Och att det är en HER-2 positiv tumör. Det sista jag ville höra, och precis det jag sa till läkaren innan han började prata om resultatet.

"Det enda jag inte vill höra av dig idag är att du säger att den är HER 2 positiv"

Så jäkla makabert...och orättvist, det här ska inte behöva drabba mig eller någon annan heller för den delen, det är en jävla skitdiagnos på ren svenska....Av alla skittumörer som finns, typ 20 olika brösttumörer så får jag den enda jag innerligt önskade mig att jag inte skulle ha.

Han pratade även om en tumörfaktor som jag inte riktigt hängde med i, att den helst ska vara under 20% för den här tumörtypen men att min var 38% men jag tror det var i samband med att han pratade om Herceptinet.

För helt klart är att jag ska påbörja en Herceptin behandling som ska pågå under ett helt år och det är jag självklart väldigt glad för, men läser man om det så är det ju så att det inte funnits så länge på marknaden men att det visat fina resultat men jag som själv jobbar med klinisk forskning/prövningar vet att man behöver mer än femårs data för att kunna prata om långtidsöverlevnad, för Herceptinet är ju till viss del en behandling som ska ge förlängd överlevnad och även om syftet är nå till långtidsöverlevnad så finns det inte långtidsdata ännu då det inte funnit så länge, thats the fact liksom !

Men samtidigt kan jag erkänna att jag inte läst några rapporter om det så det finns säkert långt mycket mer info som jag inte har en aning om....Men jag är oerhört glad att jag får det, särskilt med tanke på vad det kostar, man blir mörkrädd men samtidigt, vad är pengar mot ett liv?

Samtidigt med Herceptin behandlingen så kör de på med cytostatika behandlingen och som avslut så har man redan bestämt att det blir strålning. Hela kittet mao..., varför göra det enkelt när man kan krångla till det?

Jag måtte vara värd att satsas på !

Om de nu ska ge mig en behandling för över en miljon så får de fasiken se till att det är en bra investering också och ge mig mitt liv tillbaka !

Nästa vecka så kommer min dotter hem, på torsdag, och jag håller på att längta mig tokig. Sex månader är lång tid, och hon kommer hem, brun som en pepparkaka, frisk och fin och hon får bli min energi kick de kommande veckorna med allt vad det innebär. Jag är så glad att hon är med från start för jag tror det är så viktigt rent känslomässigt för henne

Och....bara så ni vet, sjuksyster som jag är i min profession så kommer jag att vägra picc line! Jag ska ha en port, kosta vad det kosta vill men med tanke på hur långt jag har till närmaste vårdcentral/sjukhus under hela sommaren så vill jag inte ha nån picc som ska trassla. Den ska ju i alla fall sitta där i minst ett år för mig så lite kan jag väl få vara med och bestämma.

Och jag vill bada! (vilket man kan med en port men inte med en picc line)

Livet suger just nu. Jag vet att jag ska försöka fokusera på det positiva men det är så himla svårt just nu då man är rädd, ledsen och så himla ynkligt liten. Jag är inte van att överlämna mig själv åt andra, jag är van att själv ha kontroll på det mesta och jag är mycket duktigt på att ta hand om mig själv, oavsett om det gäller att snickra ihop en altan eller om det gäller att få ihop ett liv. Och nu får jag totalt förlita mig på andra, och visst tror jag på att de vet vad de gör men att inte kunna påverka resultatet själv är oerhört frustrerande och svårt.

Och som inte beskeden var nog igår så fick jag även besked om en streptokock infektion i bröstet, varmt, ont och svullet, precis som då jag sökte på akuten. Man känner ju om nåt är fel men då ville de inte åtgärda nåt men nu var det liksom glasklart. Så antibiotika in i 14 dagar.

Nästa vecka ska jag träffa onkologen, då får jag väl hela bilden klar, när/var/hur med allt. Och eftersom jag fyller år den 1 maj och det innebär en resa för mig med min dotter (och systerson) så vill jag ju hoppas att det inte ska dra igång innan dess. Kan man be dom vänta ett par dagar tro? Och min dotter fyller ju år den 3,dje maj så då vill jag ju ogärna tillbringa dagen på sjukhuset.

Jag har inte tid med detta!

Läkaren sa dock att nu kommer allt snurra på väldigt snabbt, massor med informations ska gå in, möten på onkologen, provtagningar, infart ska in och funka etc etc så jag får nog förbereda mig på att ta in så mycket som jag bara kan mitt i det kaos som jag redan befinner mig i.

Jag gillar inte bakslag, jag gillar soluppgångar och ljus framtid, jag älskar livet och min familj. Jag gillar mitt hår och mina ögonbryn och mina ögonfransar och även om det växer ut på nytt så vill jag inte se sjuk ut när jag ska börja bli frisk.

Och det ska inte finnas något annat alternativ än att bli frisk, så gode Gud (även om jag inte är troende), låt mig ta mig igenom den här resan med mod, kraft, styrka , humor och en herrans massa jäklar anamma!

Låt mig leva tills jag blir minst 90....