Utflykt

Ni som känner mig vet hur viktigt landet är för mig.
Mina morföräldrars fäbodvall där jag tillbringat alla mina somrar sen jag var nyfödd.
Där alla ängar finns och som man sprungit över med snabba, unga, pinnsmala ben.

Där skogen finns som varit så fylld med mystik och där man kunde tillbringa timmar med kusinerna för att gå på "span" eller ligga på mage på den gamla stocken, precis där ån gjorde en sväng och där det enbart var meterdjupt vatten, glittrande sand och fylld av musslor som vi då fiskade upp med hjälp av pinnar och som ibland kunde innehålla fina, runda pärlor (numera fridlysta)

Och alla timmarna på sjön och kojan ute på ön där vi var så snart vi fick en chans, vi barn, vi oförstörda, friska, sunda små varelser som inte såg några faror alls i världen, som aldrig hade hört ordet cancer i vår kärnfriska släkt.

Med åren har familjemedlemmar kommit och gått, morfar och mormor är död sedan länge och nya hus har vuxit upp men charmen har förblivit oförstörd och alla som någon gång sovit där säger att det är en otroligt rofylld plats där man sover väldigt gott.

Idag åker vi dit......

För första gången i år.

Oplogad väg vintertid gör det svårt att ta sig dit annat än på skoter och det är alltid lika spännande varje år då första resan sker. Håller vägen, har några altan tak dukat under av snön, har sorken haft party, har allt fått vara i fred eller har någon varit där och ställt till oreda, hur ser det ut inne....

Mitt andningshål i tillvaron.

Och som i sommar kommer att fylla en funktion som jag aldrig någonsin hade föreställt mig.

Mitt sommarprojekt, nytt växthus på ca 8x4 meter kanske inte kommer igång eller blir klart men man kan i alla fall påbörja bygget under mina "bra" dagar, eller så får mitt gamla duga gott även denna sommar, det med mormors gamla innanfönster och med dörren från skrubben i gamla huset, med stora järnnyckeln i låset och inskriptioner från tidigt 1900 tal och framåt då deras vänner alltid fick skriva vad det ville på skrubbdörren och väggen i farstun då de var på besök.

Jag har ju trots allt planerat att vara där fler somrar, denna ska ju inte bli den sista, även om det kändes så för ett par dagar sedan. Men nu har jag borstat upp mig. Fyllt mig med nytt mod. I alla fall för stunden. Och jag räknar med att "slå den jäveln på käften" och utplåna allt vad cancer heter.

En bra sak har i alla fall hänt sedan beskedet i torsdags. Britt, bästa bröstsköterskan i världen, ringde mig igår och bekräftade vad vi redan trott, att det inte blir en tid hos onkologen innan påsk utan däremot veckan efter, men....hon berättade att hon varit upp med remissen till onkologen och att hon träffat Ann som blir den sköterska som kommer att ha hand om mig och det visade sig att det är en "gammal" studiesköterska till mig, dvs, hon har jobbat i en del prövningar som jag haft på sjukhuset så vi känner varandra sedan tidigare. Känns väldigt skönt. Kommer ju att bli en del timmar där kan jag tänka och det är alltid skönt med bekanta ansikten.

Och som ett litet plus så hade Britt även bokat in mig på deras kurs " Look good, feel better" den 10 maj, så innan håret och fransar faller så får jag nu lära mig hur jag ska måla mig framöver, tydligen en väldigt omtyckt kurs.

Allt har börjar rulla igång så smått, tror att det gör gott för den mentala biten, att man får fokusera på något och påbörja än att gå hemma och fundera över kommande besked etc...

Ibland är det bra att bo i en småstad, där man jobbat, där man känner folk på "huset" för just i den här situationen har det varit guld värt. Känns som om det är ett bra team som samarbetar, mammografin/kirurgen/bröstköterskan/onklogen, vattentätt dem mellan och med tanke på att det var den 23 feb jag upptäckte tumören och att jag redan är opererad, tumören är analyserad och att jag med största sannolikhet får börja med behandling runt 8-9 maj är ju helt fantastiskt.

Och på nåt underligt vis som jag inte kan förklara så känns det bra att få dra igång nu och att det inte blev en ny väntan på strålning med start i början av juni, även om beskedet blev sämre med cytostatika i stället. Konstiga tankar men ni som är med i karusellen förstår säkert  vad jag menar....

Man vill vara aktiv, och man vill strida.

 Catalin, min project manager, han sa igår,

"you must find the figther in you and remember that there is always hope, never forget it. Take time to reflect on your life, something we should do every day but we easily forget. Even if it does not feel so now it will end well and you will get something good out of it.  I believe in you ....