Livet återvänder

På måndag är det precis 3 veckor sedan sista cyten.
Och man känner glädje, framtidstro och hopp om att allt kommer att bli bra, bara det får ta lite tid.

Sista gångens återhämtning har dock varit tung, seg så in i vassen och det har känts som om orken aldrig kommer att komma åter. Men det gjorde den. På dag 15 så vände allt och då funkade det mesta även om jag kanske inte höll fullt ut hela dagarna.

I måndags var det dags för korrigering av porten och jag fick en tid på dag operation kl 12. Duschad, påklädd i landstingets fantastiska op mundering så premedicinerades jag och fick ligga och vänta.....och vänta...och vänta ! Klockan 15 höll jag på att svälta ihjäl, kände mig illamående och hade en grym huvudvärk så då bestämdes det att jag skulle få lite dropp.

Kan säga att mina kärl efter nära 6 månaders stickande inte är i toppskick direkt och eftersom högerarmen är ett big NO NO så är det ju bara vänster som gäller. Och det är som sagt inte det lättaste nu för kärlen börjar bli lite stumma och svårstuckna och det krävs nån med mer erfarenhet än en förstaårs elev för att de ska lyckas. Så jag som inte ens är stickrädd har faktiskt börjat protestera nu och vill inte vara nån försöks kanin längre. Men trots erfaren personal så behövdes tre försök och det gjorde rejält ont.

Sen fick jag vänta igen....och vänta lite till och vänta ännu en stund till kl 18,05 då de beslöt skicka hem mig utan åtgärd pga att kärlkirurgen stod upptagen med en knivskada på op sedan flera timmar.

Suck. Nu, då när man är mentalt är sänkt, då kroppen inte orkar, då varje liten ny sak som tillkommer blir betydligt mycket större än de normalt skulle bli så blir alla negativa besked enorma. Som berg ! Och för varje gång så blir de mer svårhanterliga och jobbiga att ta.

6 timmars väntan med lite ångest är inte ok.

Ny tid idag kl 11 men igår kväll ringde de och frågade om jag ville ha första op tid kl 07.00 istället för att slippa vänta på min tur och så fick det bli och nu blev allt annorlunda. Träffade läkaren (samma som opererade bort tumören) kl 07.10, bytte om och premedicinerades och var nere på op 07.25. Och allt gick så som jag önskade. De öppnade enbart vid porten och justerade upp den i rätt läge, lyfte upp den något så den kom något ytligare och sedan syddes det igen. Får dock ett nytt ärr och kommer därför ha två lodräta ärr på varandra vilket kanske inte är så snyggt men om den nu kan funka till nästa år utan bekymmer så är det helt ok.

Väl hemma, klockan 11, så var jag ganska mosig,, hade som en lätt bakfylla i kroppen och var lite vinglig. Kompis Maria hämtade upp och efter det var det bums i säng och nu har jag sovit hela em.
Har ganska ont, det stramar och sticker men förhoppningsvis har det lagt sig tills i morgon och jag kan använda vänstersidan mer än vad jag kan just nu.

Har även gjort hjärteko i veckan inför nästa sväng med Herceptin och det såg bara bra ut, det pumpar på som det ska mao. Och nästa vecka väntar behandling 4 av Herceptin (av totalt 17) och på onsdag ska jag göra skiktröntgen inför strålningen i oktober.

Så det rullar på...

Livet

Det som ska kallas liv, det vi fått för att förvalta på bästa sätt.

Och....

Idag, trots att jag hamnat i en sjukdomsturbulens, som ingen vet rikitg vet hur den ska sluta, eller när, så ringde de från Irland och erbjöd mig en ny tjänst på samma företag som jag är på nu, en ny tjänst med lite mer förmåner, mer i lön och lite andra arbetsuppgifter.

Jag har inte varit på jobbet mer än två veckor sedan mars, inte visat framfötterna på länge och ändå så tror de på mig.

De tror på mig så pass att jag får ett helt nytt erbjudande, och de har tänkt runt min sjukdom så den ska passa mig och den behandlingstid som är kvar. Det gör mig glad. Att någon vill satsa på en trots att man är ett "osäkert" kort.

Så, det finns hopp för det mesta.
Just nu mest för håret för det växer, och ögonen har redan fått en helt ny nedre fransrad. Uppe är det lite si och så, som ett trasigt staket men det börjar poppa upp nya strån mellan och jag kollar mig i en spegel så fort jag går förbi.

Tycker det är fantastiskt.

Nu väntar man bara på allt positivt som man vet händer med kroppen....och varje liten upptäckt är som att få besök av tomten.