Pratade med sköterskan på onkologen idag och efter det var det ett ganska lätt beslut.
Särskilt när man fick höra hur snabbt det går med håravfallet och jag vill inte vakna upp med en massa hår på kudden och vara ledsen varje morgon under en tid.
Så, imorgon klockan 11.45 faller det.
Jag kommer att gråta.
Ingen kan någonsin förstå som inte upplevt det själv, att förlora en del av sin personlighet är väldigt känsligt och det är evigheter sedan jag hade kort hår. Men har bestämt nu att klippa det väldigt kort, lite spretigt men då hinner jag i alla fall vänja mig och skillnaden kommer inte att bli så stor då väl det sista är borta.
Jag hade i alla fall ett bra samtal med sköterskan och jag behövde bara andas att jag ville ha en port istället för en picc line så var remissen skriven och som det ser ut nu kan jag få den redan nästa vecka och förmodligen så får jag samtalet med onkologen den 3,dje eller den 4,de och därefter kör de igång, så torsdag eller fredag den veckan så kan jag ha fått min första kur.
Fick idag även reda på att tumören var hormonkänslig vilket innebär att jag även kommer att få äta Tamoxifen i fem år.
Så, hela kavalleriet är framme alltså.
Cytostatika, 6 behandlingar under 5 månader
Herceptin, 17 behandlingar under 12 månader
Strålning, 5 veckor 1 ggr/dag, totalt 25 behandlingar
Tamoxifen tabletter under 5 år.
Sen då....frisk??
Man törs inte ens tänka på hur mycket gift man kommer att trycka in i kroppen, och allt som växer dödar det, sjuka som friska celler, cytostatikan gör ingen urskillning. Känns helt ofattbart då man tänker efter, så därför har jag beslutat mig för att INTE tänka så mycket på det innan jag börjar må dåligt.
Hoppas bara kroppen kommer att orka med allt.
Tar det i etapper.
Börjar med håret....
Och blir det helt knasigt och jag känner att det blev helt fel så behöver jag ju faktiskt inte behålla det så länge !
Jag vet inte vad jag ska skriva :( Jag kör på den här : KRAM!!!!!!
SvaraRaderaOj, det blir verkligen hela artilleriet för din del :-(. Håller med dig om att det inte går att greppa hur mycket jox som kroppen ska ta emot innan man blir frisk. Ett steg i taget har blivit mitt nya mantra... Hoppas att det går någorlunda bra vid klippningen i morgon.
SvaraRaderaKram från Helena
Tack snälla Ida. Jobbigt att behöva ta in en massa information och samtidigt ta jobbiga beslut...skit faen mao...
SvaraRaderaHelena, ett steg i taget låter som en bra idé..Man blir ju galen om man ska tänka på allt samtidigt.
SvaraRaderakram till dig
Det som hjälpt mig när jag mått dåligt är att verkligen fokusera på att det INTE är sjukdomen som gör det- det är medicinen! Man ser ju stundtals verkligen sjuk ut och känner sig väldigt sjuk MEN det är man inte!! Man är "biverkig" - ett väldigt bra ord som ännu inte finns i SAOL men borde finnas där. Lycka till med håret!! Kram på dig. Du grejjar detta - en dag i taget- en fot framför den andra- och snart så har du gått hela jobbiga vägen.
SvaraRaderaHej Helén.
SvaraRaderaHar samma typ av cancer som din.Jag är nu klar med herceptinet och ska nu ta hormoner i 5 år.Det blir en del vallningar men jag går på akupunktur för att motverka dessa och det har givit resultat. Min yngsta dotter som var 13år fick nöjet att klippa frisyr på mig och efter några dagar hjälpte hon mig med att raka av mig håret.Det blev mycket fnitter och vi hade faktiskt roligt mitt i allt elände.Maken höll sig dock undan,han tyckte nog att det var lite makabert.Peruken använde jag 1 gång och det kändes som jag hade en "Ryssmössa" på huvudet.Istället blev jag stort fan av scarves. Lycka till!
Men fy vad sorgligt (förlåt..). Men du har ju så fint långt hår! Förstår att det måste kännas. Det är mycket med den här sjukdomen som man måste vänja sig vid. Håret är en sak, en viktig sak. En knasig sak. Att bli av med sitt långa hår. Som du säger det är en del av dig. I mitt fall är det inte så hårt. Mitt är ju så kort. Inget att bekymra sig över. Däremot att se sjuk och (kanske) tjock och röd ut (kortison) DET har jag bekymmer med. Men vi tar det. Vi bara tar det eller hur? En kort tid i våra liv. Sen är det över. Lycka till med ditt hår. (Hua)
SvaraRaderaPS. Det var väl positivt att den var hormonkänslig? Fick iallafall jag höra... Men vad ska de säga! DS
SvaraRaderaFick tips om din blogg idag, vår stad är liten. Jag känner inte dig men har gått igenom samma sak, minus hormonerna. Det är 3 1/2 år sedan jag upptäckte min elaka knöl och jag minns hur rädd jag var. Mitt i rädslan var det härligt att få höra om andra som gått igenom samma sak och upptäcka att livet faktiskt fortsatte.
SvaraRaderaHåller tummarna för en så positiv behandling som möjligt!
Och visst är Britt fantastisk! :)
Varma hälsningar
Malin
Anonym, biverkig är ett väldigt bra ord...ska nog ta till det då och då..
SvaraRaderaKram kram
Marie-Louise, jag har inte tänkt så mycket på tablettbehandlingen efteråt men har ju förstått att även den ger en del biverkningar...får ta det då tror jag. Mitt hår föll ju idag så nu är jag väldigt korthårig så förlusten då det väl faller kommer inte att bli lika stor. Blir nog mycket scarfs här med....
SvaraRaderaHelena, ja det är en jätteförlust och som jag förstod så grät jag redan innan jag satt i stolen, vi satt och kikade igenom lite bilder innan och då tappade jag kontrollen lite igen. Har ju klippt mig kort under tidigare år men då har det ju varit mitt eget val av förändring, nu kändes det bara som om jag , den jag såg ut som, försvann....jobbigt men jag tycker ändå det känns ok nu, ska bara bort lite mer i morgon då jag tycker att det behöver tunnas ut lite mer..
SvaraRaderaOch självklart så "tar vi det"....på,n bara!
Vi kommer ändå att bli skitsnygga sen då allt är över! Kram kram till dig
Malin, anar att det är A-M som tipsat, helt ok.
SvaraRaderaSå skönt att det mesta ändå ligger bakom dig men jag förstår ju att oron kommer att finnas kvar hos dig /oss i åratal. Men det är skönt att det börjat rulla på nu även om man gruvar sig för första behandlingen...
Vad stark och målinriktad du är. Redan nu har du börjat förbereda dig, modigt och du verkar ha kommit långt! Beundrar din styrka. Jag är helt övertygad om att den kommer att hjälpa dig igenom behandlingen. Du verkar vara så förberedd. Hoppas du får en bra påsk mitt i allt jobbigt! Kram
SvaraRaderaAnonym..ganska målintriktad men jag är bara stark i vissa stunder, i alla fall känns det så. Dock behövs nog en massa mod för att ta sig igenom det här eländet...
SvaraRaderaKram till dig