En sorts kärlek

I juni 2008 åkte jag till Quesada i Spanien med min syster, hennes man och mina bästa vänner Hasse och Maria. Vi hade hyrt ett fristående hus och  killarna skulle ägna en del av tiden till att spela golf och vi tjejer skulle ligga och pressa oss knallbruna på stranden och bara må gott.

Som alltid så köper jag mina "på resan böcker" på Arlanda och som alltid så skriver jag i dem när de köptes och vart jag var på väg vid just det tillfället.

Den gången plockade jag ner Ray Kluun,s bok En sorts kärlek


Den handlar  om Sten och Carmen, ett lyckligt par i Holland med en liten dotter och där livet vänds upp och ner då hon får en aggressiv form av bröstcancer.

Jag vet att jag läste boken och svor.  Svor över Sten som var notoriskt otrogen,  som enbart såg sin fru som en kvinna med två bröst, som hade svårt att hantera hela situationen och som drog igång ett förhållande med en annan kvinna då hon var som sämst och egentligen behövde honom som mest.

Men då hade han slutat älska henne.

En riktig skitstövel, ett ärkesvin av högsta rang.

Igår kväll  tog jag ner boken igen från hyllan där den låg på landet, mest för att jag var  boklös för tillfället  och eftersom jag manglar mig igenom böcker så måste jag alltid ha någon till hands. Så tanken var att den skulle få fungera tills jag hade något annat med mig från stan.

Började läsa vid 19 tiden, vid 22 la jag den åt sidan och i morse vid halv sju tog jag vid där jag slutade och läste ut den.

Och såg på den,  på orden, ur ett helt annat perspektiv.

Och upptäckte sidor hos Sten som jag förstod fullt ut. På hans sätt att hantera allting, hur han var mot henne, på det enda sätt  han kunde, och hur han faktiskt gav henne ett värdigt slut och tänkte på dem som blev kvar och skulle fortsätta sina liv, dvs han själv och deras dotter.

Hans Carmen "försvann" med tiden, den han en gång lovat älska tynade bort och blev till någon annan. Kärleken dem mellan försvann då andra delar tog över och deras närhet upphörde att existera pga sjukdomen som helt hindrade den biten.

Den här gången förstod jag boken.

Och jag förstod Sten, han var livrädd.

Nåt år efter att boken kom var Ray Kluun gäst hos Malou, en mycket sympatisk man som faktiskt var omöjlig att inte tycka om. Hans fru var 36 då hon dog och även om han inte var notoriskt otrogen under tiden så speglar boken till största delen hans egna upplevelser, om hur hon förändrades med sjukdomen, om hans rädsla att bli lämnad ensam, om hans känslor för henne som försvann, att hon på något vis redan var död då hon dog.

Jag läste för någon vecka sedan på Anna,s blogg, , och där även hennes Henrik skrivit en hel del. Jag får nu samma känsla när jag läser där som i boken, hur hans Anna förändrades  med sjukdomen, där spridningen i hjärnan skapade en personlighetsförändring och gjorde Anna till någon annan i vissa stunder...

Och det är bara så sorgligt, och jag borde inte läsa, vare sig ledsna bloggar eller böcker med tråkiga slut men jag kan inte låta bli. Jag suger i mig som en svamp och den sista tiden har jag tänkt 9 gånger av 10 att jag kommer att dö. Att jag faktiskt har en sjukdom som kan ta livet av mig. Jag tror att jag ska få en spridning till hjärnan och varje gång jag får ont i huvudet så tänker jag att nu är det kört...!

Och hela tiden kommer jag på mig själv när jag tror att det här är min sista sommar, och att jag måste hinna med att göra det och det innan det är försent. Och bristen på energi och ork gör att motivationen till positivt tänkande är katastrofalt låg.

Och i morgon är det dags igen, kur fyra av sex. Jag är snart i mål, eller i alla fall i mål vid första delmålet, sen kommer strålningen och de resterande 14 ggr med Heceptinet och de fem åren med Tamoxifen. Kommer jag ens att överleva i fem år?

Men....jag tycker att vi alla som går igenom detta är så oerhört starka, allt som vi måste igenom för att nå dit vi vill det klarar vi, även om gråten och dipparna är ständigt närvarande, men vi stretar på och biter ihop för vi har inget val. Vi kräks och vi förlorar hår, vi blöder från sköra slemhinnor och vi tappar smak och får ont i leder och besväras av nervsmärtor och vi tillbringar timmar på sjukhuset och finner oss i att bli stucken av olika människor var tredje vecka, ibland mer ofta. Och vi ser på när droppet med gift sakta pumpas in i våra kroppar och dödar allt som växer

Men vi biter ihop...

För lusten till livet är större än döden.