Back from Hell !

Under min Taxotere tid så tyckte jag att det var otroligt jobbigt med ledsmärtorna, nervsmärtor och smakförändringar förutom den totala tröttheten.

Men....

Jag vet inte om jag tycker FEC,en är värre än värst.

Från förra måndagen tills idag så har jag varit uppe på benen i ca 2 dagar.

Däckade redan förra måndag em, direkt efter behandlingen, sov i princip ett svep fram tills tisdag em då jag med en gnutta tjur och en massa jävlar anamma tog mig till landet. Men det krävdes fulldos av alla illamåendepiller och en massa stop efter vägen.

På tisdagkväll däckade jag en timme efter framkomst och sedan sov jag och knaprade piller fram till lördag em. Vedervärdigt!!. Hur gärna jag än ville vara uppe på benen så bar inte  kroppen. Jag hade inte koll på dag och natt utan de fick andra ha runt omkring mig och jag levde på nyponsoppa och skorpor, förutom på fredagen då jag fick i mig lite av syrrans lasagne.

Och även om jag inte är troende så får jag ändå säga nu att Tack Gode GUD att det är sista svängen om precis 14 dagar för jag vet inte hur länge till jag skulle  kunna orka  med det här. Så tack tack tack till mig själv för att jag orkat mig igenom det här, även om det är en gång kvar men det är väldigt nära  mål för cytostatikan nu.

Kroppen går i slow motion hela tiden, tanke och tal hänger inte ihop och jag lever i en enda stor "offbubbla", där allt sker utanför min egen medverkan och där jag inte har kraft eller funktion nog att delta och det är otroligt kännbart både på psyket och rent fysiskt.

Jag har varit "bänkad" sedan operationen i mars, suttit på avbytarplats och inte fått nån "spelartid" på hela sommaren och jag tycker det är dags snart.

Jag vill återvända till verkligheten.

Till min värld.

Den aktiva och kreativa och sociala.

Där man inte behöver säga nej till allt.

Där man får vara frisk.

Där man har hår och där man känner vad mat smakar.

Där livet är normalt.

Jag vill inte vänta en månad till eller två, jag vill helst att allt ska ske nu på direkten, utan krusiduller.
Någon skrev till mig i en kommentar, att även om man tycker nu att man får energi för några dagar mellan behandlingarna så kommer jag verkligen att förstå när jag är fri från cytostatikan vad energi egentligen innebär för då kommer jag att känna skillnad.

Och det är väl så att kroppen vänjer sig vid ett lägre tempo och mindre mängd energi.

Man anpassar sig snällt, går ner på sparlåga och lever det liv som man har möjlighet till just då i stunden, tar ett steg tillbaka....ser på då livets dagar passerar och där man själv inte kan vara delaktig.

Man ger bort ett år av sitt liv för en sjukdom som inte borde få finnas.
Och cythjärnan fortsätter att spela en spratt utan hänsyn, man glömmer och blandar ihop och kan inte fokusera och i de mörka stunderna är man övertygad om att man aldrig kommer att klara sig igenom.

Men så rättvist är ju inte  livet att man bara får lägga sig ner och dö hur som helst så jag biter väl ihop ett tag till, samlar lite mer mod och kraft och ser ljuset i tunneln.

Men just nu är jag sugen på koss ost, ni vet den där i rund burk i tårtbitar men helst skulle jag vilja ha en rulle Raketost....kommer ni ihåg den eller är ni för unga?  Jag kommer ihåg den från min tidiga barndom då vi bodde på Frösön, hur de stod högt upp på kylhylan hos handlare Kling och hur syrran och jag mätte skivorna man drog av med tråden så de blev lika tjocka.

Men, eftersom benen bär idag och magen behöver mat men "ingen" har lust att laga den så det blir det kanske en pizza eller lite thai mat.