Final

Borde känna mig lycklig.

Borde snubbla omkring här hemma av glädje.

Men det är inte riktigt så, trots att jag nu får sista gången av cellgiftet i morgon.

Istället känner jag mig lite rädd, funderar om det jag fått nu räcker, om det verkligen tagit död på allt elakt i min kropp eller om det finns några få celler kvar som bara väntar på att få dela sig "när faran är över" och de får härja fritt igen. Vet ju att Herceptinet ska få jobba på i när nog ett år till och göra sitt för att stoppa dessa elakingar men ändå. När vet man att det man fått är tillräckligt?

Mår illa då jag tänker på morgondagen och aldrig innan, under de fem tidigare gångerna har jag gruvat mig som jag gör nu för biverkningarna. Mådde så fruktansvärt dåligt förra svängen då jag i princip låg från måndag till lördag och tappade en hel vecka och jag ser med fasa på de kommande dagarna som jag helst skulle vilja slippa.

Och jag är lite oroad över att jag är så andfådd och över hostan som aldrig vill ge med sig, den där torra som dyker på när som, dag som natt och som gör min sömn orolig och sätter nya fantasier i spel i min hjärna. Och jag är oroad över nervkrypet som inte vill släppa i fötter och ben och som ständigt gör att jag tror att jag har något som kryper över skinnet på mig.

Men på ett vis är jag självklart lycklig.

Jag har tagit mig igenom behandlingen med cytostatikan vilket jag aldrig trodde från start. Och även om jag har tappat mitt hår, och nu även det mesta av bryn och fransar och att kroppen tagit stryk i övrigt så mår jag ändå så pass att jag går på mina ben och gör saker under mina må bra dagar. Mina värden har på det stora hela varit bra hela tiden och jag har sluppit en hel del av de vanliga biverkningarna såsom svamp i mun och rinnande ögon.

Men jag vill aldrig igenom det här igen, aldrig någonsin, för nu då man vet vad det innebär så vet jag inte om man skulle kunna finna kraft igen. Det är tufft, man skulle ljuga om man påstod något annat.

Och att leva i cancerskuggan är svårt....

Att vänta på¨slutliga besked är tungt.

Att se sina ärr i spegeln är en ständig påminnelse om vad som hänt och vad man varit med om.

Och att veta att det åtminstone tar två , tre år innan man kan börja prata om att man förmodligen inte får några återfall är en väldigt lång tid då man trots allt lever med en dödlig sjukdom.

Jag hoppas jag känner annorlunda i morgon då jag går från sjukhuset, och jag hoppas att veckan blir snäll mot mig, och jag hoppas att jag nästa helg kan börja njuta mer av livet och se att även jag går mot mål.

Och släpps fri....