Jag är i mål

I alla fall på mitt första delmål, det tyngsta och tuffaste.

6 tunga cytostatika behandlingar är till ända och jag är överlycklig över det för det har varit oerhört tungt, ledsamt och tufft i perioder och kroppen har tagit stryk på alla sätt. Men nu fick jag ett tillägg i form av tablett Emend mot mitt katastrofala illamående som satt i så många dagar förra gången och jag känner redan nu en stor skillnad, är uppe på benen och känner mig hyfsad ok redan idag.

Däremot har jag ju sedan behandlingsgång 3 haft problem med min port som ändrat läge och det har inneburit att det varit väldigt svårt för sköterskorna att hitta rätt i membranet. Antingen har de inte ens kommit rätt eller så har de stuckit på kanten vilket resulterat i typ 4-6 stick varje gång, och vid tredje behandlingen fick en av kärlkirurgerna komma och sätta nålen då 4 sköterskor misslyckats. Då var tanken att den helt släppt ifrån bröstmuskeln och vänt på sig men det konstaterade läkaren att den inte gjort, däremot ändrat läge.

Så, eftersom förmodligen något stygn nu släppt och fått den ur kurs så har man beslutat att något måste göras då sköterskorna känner sig osäker på om de verkligen kommer rätt när de väl får ditt den så för min del innebär det en tur till operation igen och antingen byta ut hela systemet eller ev bara öppna upp vid porten och korrigera den. Jag hoppas på det sistnämda då jag hade så besvärligt från snittet i halsen med svullnad och smärta vid första inläggningen. Och eftersom den ska sitta till nästa sommar så känns det ju rätt men inte helt kul att de ska in och skapa nya snitt.

Så hur ser tiden ut framöver nu då?

Jo, först drar de igång med Herceptinet igen med start den 12 Sept, men innan blir det ett eko på hjärtat för att se att det är tillräckligt med fart från hjärtat, EF (ejektionsfraktion) som måste vara minst 50. Jag hade 83  förra gången så jag har ju lite marginal men den lär ju ha gått ner något nu. Herceptin infusionerna blir som vanligt var tredje vecka och eftersom det är 14 kvar så räknar jag med att vara klar i juli nästa år.

Sen börjar strålningen första eller andra veckan i oktober och pågår i fem veckor, 1 strålning per dag. I oktober är det även meningen att jag ska försöka återgå till jobbet lite, på 50%. Vet inte om det är realistiskt då huvudet behöver funka betydligt bättre än vad det gör nu men jag gör väl ett försök och funkar det inte får jag väl ta ett par veckors sjukskrivning igen.

Efter strålningen börjar jag äta tablett Tamoxifen i fem år.

Thats it liksom!

Sen i februari kommer stoooora belöningen för då åker min kompis Ewa och jag en vecka till New York för shopping, god mat och allmänt trevliga dagar. Vi ska även hinna med en stor hundutställning för att mest kika på afghaner då Ewa är uppfödare. Känns riktigt bra att vi planerat in det nu för jag tror man behöver bryta sjukhusmönstret för en tid och det har ju i praktiken varit en omöjlighet sedan mars.

Nu håller jag alla tummar jag kan att hår, fransar och bryn växer med raketfart den kommande tiden och att alla andra små ingrepp och korrigeringar går som det ska och att energin återvänder.

Livet kanske blir normalt snart ?