Jag mår bra
Jag mår så pass bra att jag önskar att alla fick må lika bra, fri från skitcancer, från dåliga dagar, från illamående, med hårväxt och smaklökar som fungerar.
Men så är det ju inte
Och jag mår dåligt för andras skull och det vill jag inte.
Självklart vill jag att de ska kämpa och jag vill stötta, komma med uppmuntrande ord och peptalk i massor men att läsa hos andra just nu som får börja om med cellgifter och hela processen får mig att må sämre och jag har kommit på mig själv att vara mer lättrörd än på länge och därför har jag bestämt mig.
Jag tar ett steg åt sidan och läser inte....
Jag orkar helt enkelt inte, det får mig att bli ledsen. Att minnas, och det får mig att tappa fokus på mitt eget tillfrisknade.
Och det skrämmer mig....jag blir rädd och jag känner efter. Känner sånt som inte finns på min kropp, tror att minsta lilla symtom är något nytt, farligt och elakt.
Men....jag tänker massor på dig/er som befinner er i det jobbiga. Jag vet ju hur det känns, och jag vet ju hur fruktansvärt dåliga dagarna kan vara och jag vill att ni lovar, lovar allt vad ni kan att inte ge upp för det kommer bättre dagar, även om de tycks vara långt borta just nu.
Kanske jag smyger in någon gång framöver hos er men just nu gör det för ont.
I övrigt just nu så har jag börjat jobba 25% och det går riktigt bra, fuskar dock med att lägga på nån timme för på 2 timmar om dagen får man inte mycket gjort. Sitter o lallar på med mina papper på kontoret (har hemmakontor) och gör mina sk i-learns träningar som samlats på hög under de månader jag varit borta från jobb.
 |
22 Nov 2011.
3 mån efter sista cyten. |
Strålningsskadan är i princip läkt och det känns otroligt skönt, inga mer omplåstringar, inga mer konstiga liggställningar.
Och håret fortsätter växa, och jag knaprar mina Tamoxifen....
Enda smolket är att jag dragit på mig något som heter atralgi, ledsmärta, låsning i lederna, främst i händer och det är mer obehagligt än det gör ont. Det började i vänstra tummen och har nu flyttats till andra tummen och tre fingrar till på högerhanden.
Domningarna kvarstår men detta gör att jag har svårt att använda händerna direkt på morgonen, kan inte öppna burkar etc och får äta fulldos alvedon+diklofenak. Enligt de som förstår sig på så kan det sitta i upp mot ett halvår och det är en vanlig åkomma till Herceptinet. Så, fingrarna får vara lite krokiga nån timme på morgonen innan jag kan "knäcka" upp dem, och bara det momentet är lite läskigt för man hör hur det smäller till, sen nästa gång jag böjer typ tummen igen så fastnar den i det läget på nytt till jag på nytt knäcker upp den.
Men, det är ett litet bekymmer just nu om man tänker på hur andra har det.
Kram till er...