Lust till ord

Trots att jag haft en knasig sommar med knasiga biverkningar, dagar som flutit i varandra av illamående och dagar som jag faktiskt inte ens minns så har jag ändå hållit liv i mitt läsande. Även om jag inte slukat 8-10 böcker som i vanliga fall en sommar så har jag nog i alla fall kanske läst 4.

Jag gillar böcker, jag gillar att hålla i dem, att äga dem och att se dem samlade i rader. Och jag gillar att ha böcker i min ägo som betytt mycket och som jag tar fram då och då och bara ser på.

Sedan en tid tillbaka så har en av mina vänner skapat en bokklubb. Ett sätt att bli "tvingad" att läsa böcker som andra väljer ut men som kanske inte är ett förstahands val om man själv skulle ha valt. Jag gillar det. Vi ska ses med ett par månaders mellanrum, äta något, dricka lite gott och prata oss igenom boken vi nyss läst. Ofta då jag läst en bok så lever den ju kvar hos mig ett tag och ofta känner jag ett behov av att prata med någon som också läst den så man kan få höra dennes funderingar runt boken så det här kommer att bli superbra.

Just nu läser vi alla Rikard Wolffs, Rikitikitavi och jag gillar den väldigt mycket.

Det är en sån bok man liksom vill äga, fantastisk form, fint tryck och färg. Och eftersom det är en självbiografi så har han valt att plocka in bilder från tiden från barndom till nu och det gör att man kommer än närmre den som står för orden. Och han skriver väldigt vackert. Det märks otroligt tydligt att han värnar om språket och hur orden faller i en mening.

Nu har jag precis sett det bästa avsnittet hittills av Så mycket bättre och nu ska jag ta ett par kapitell i boken innan jag somnar. Stormen som härjat hela dagen har börjat mojna. Huset är ny städat och är adventsfint och i morgon får vi tända första ljuset....

Ett steg åt sidan

Jag mår bra

Jag mår så pass bra att jag önskar att alla fick må lika bra, fri från skitcancer, från dåliga dagar, från illamående, med hårväxt och smaklökar som fungerar.

Men så är det ju inte

Och jag mår dåligt för andras skull och det vill jag inte.

Självklart vill jag att de ska kämpa och jag vill stötta, komma med uppmuntrande ord och peptalk i massor men att läsa hos andra just nu som får börja om med cellgifter och hela processen får mig att må sämre och jag har kommit på mig själv att vara mer lättrörd än på länge och därför har jag bestämt mig.

Jag tar ett steg åt sidan och läser inte....

Jag orkar helt enkelt inte, det får mig att bli ledsen. Att minnas, och det får mig att tappa fokus på mitt eget tillfrisknade.

Och det skrämmer mig....jag blir rädd och jag känner efter. Känner sånt som inte finns på min kropp, tror att minsta lilla symtom är något nytt, farligt och elakt.

Men....jag tänker massor på dig/er som befinner er i det jobbiga. Jag vet ju hur det känns, och jag vet ju hur fruktansvärt dåliga dagarna kan vara och jag vill att ni lovar, lovar allt vad ni kan att inte ge upp för det kommer bättre dagar, även om de tycks vara långt borta just nu.

Kanske jag smyger in någon gång framöver hos er men just nu gör det för ont.

I övrigt just nu så har jag börjat jobba 25% och det går riktigt bra, fuskar dock med att lägga på nån timme för på 2 timmar om dagen får man inte mycket gjort. Sitter o lallar på med mina papper på kontoret (har hemmakontor) och gör mina sk i-learns träningar som samlats på hög under de månader jag varit borta från jobb.

22 Nov 2011.
3 mån efter sista cyten.

Strålningsskadan är i princip läkt och det känns otroligt skönt, inga mer omplåstringar, inga mer konstiga liggställningar.

Och håret fortsätter växa, och jag knaprar mina Tamoxifen....

Enda smolket är att jag dragit på mig något som heter atralgi, ledsmärta, låsning i lederna, främst i händer och det är mer obehagligt än det gör ont. Det började i vänstra tummen och har nu flyttats till andra tummen och tre fingrar till på högerhanden.

Domningarna kvarstår men detta gör att jag har svårt att använda händerna direkt på morgonen, kan inte öppna burkar etc och får äta fulldos alvedon+diklofenak. Enligt de som förstår sig på så kan det sitta i upp mot ett halvår och det är en vanlig åkomma till Herceptinet. Så, fingrarna får vara lite krokiga nån timme på morgonen innan jag kan "knäcka" upp dem, och bara det momentet är lite läskigt för man hör hur det smäller till, sen nästa gång jag böjer typ tummen igen så fastnar den i det läget på nytt till jag på nytt knäcker upp den.

Men, det är ett litet bekymmer just nu om man tänker på hur andra har det.

Kram till er...

De senaste dagarna

Jag hade ju ett litet projekt.

I alla fall så kändes det inte så stort innan jag drog igång det men det är lite typiskt mig, jag gör en bild av hur och vad jag ska göra och sen när jag sitter med det så svär jag fula ramsor en tredjedel av tiden och sedan gör jag resten på rent tjur och sitter där sedan med klart resultat och känner mig supernöjd.

Lovade mig själv att aldrig göra om det
men, jag tror jag har glömt det redan och vill nu ge mig i kast med stolarna i köket

Mitt projekt denna gång var att klä om min sänggavel och knappa den. 

Den lilla damen nere på stan som klätt knapparna i samma tyg som gaveln skulle vara hade gjort ett fint jobb och med iver gav jag mig på gaveln, måttade ut var varje knapp skulle sitta på bakstycket av gaveln och borrade hålen, klädde den och så tog knappandet vid. 

Efter fyra st hade jag slut på svordomar och hade då 14 kvar att få dit.

Men som sagt, med lite tjur kommer man långt och efter en dags arbete under fredagen så var den klar vid hav tio på kvällen.

På lördagen körde jag till landet för att hämta upp ett par saker och passade då på att träffa blogg Karin (Allt flyter) som var i närheten för att hälsa på syskon och fira farsdag. Så vi tillbringade någon timme tillsammans och tog en fika, riktigt trevligt och roligt att träffa henne. Nästa gång får det bli i Göteborg.

Idag söndag så har jag hämtat upp min dotter på flyget som kommit hem från Oslo.I en hel vecka får jag behålla henne hemma innan hon på söndagen åker vidare till Thailand och sitt älskade Phi Phi och vi syns väl någon gång igen i maj då hon kommer hem igen. 

Och i morgon är det Herceptin dags igen. 

Men nu är det ju bara det som snurrar på eftersom strålningen är avslutad och som tack för det så fick all personal mumsa på min specialbeställda tårta, tyckte faktiskt det blev en fin tutte, och förhoppningsvis var den god.

I övrigt är strålskadan under kontroll även om den fortfarande är under förband, tror att den blir något mindre för var dag men ska besöka bröstsköterskan i morgon för att få en uppsättning nya kompresser och då får de väl kika på den igen. Kommer att få ett busfult ärr i alla fall så spåren efter den här resan kommer nog att stanna kvar på min kropp...

Men håret växer i alla fall och om ett par, tre cm ska det färgas och här hemma har vi röstat för ljust, mot blont faktiskt. Få se hur jag ställer mig till det då det är dags, är ju faktiskt naturligt mörkt men har tidigare haft kort ljust hår (för en herrans massa år sen) och trivdes jättebra med det. 

Tror dock det dröjer ett par månader dit, siktar på mitten av jan, i alla fall innan min New York tripp i början av feb.

Tankarna idag går till

Söta Sophie

Som så orättvist gått från målgången till en ny spridning och får börja om med ännu starkare cellgifter tills man ser effekt, och om inte, så blir det bromsmediciner.

Jag hoppas Sophie att din bloggrubrik "Tillsammans är vi starka" även är det rätta denna gång.
Du är en kämpe....

Idag

Nu ska ni få höra !

I två timmar var jag idag ute bland folk......UTAN mössa !!!

Igår då jag träffade älskade bröstsyrra Britt som plåstrade om min strålskada så sa hon :

Men människa, ta av dig mössan, du är ju hur fin som helst i håret !
(och så ruffsade hon om i det)


Så idag gjorde jag det.


Och jag var bla på IKEA och betalade min säng och beställde hemkörning och jag var på bageriet och beställde en tårta i form av ett bröst tills i morgon då strålpersonalen ska få den för de har verkligen varit hur gulliga som helst. Och ingen, och då menar jag ingen, tittade konstigt på mig!


Men fattar ni hur STORT det är att för första gången sedan maj vara ute bland folk och inte ha halsduk eller någon annan huvudbonad på huvudet. Det är megastort och jag är superlycklig över att jag vågade och faktiskt...håret ser inte alls dumt ut, mörkt, tätt och helt rakt med snedlugg, typ 3 cm.

Nästan så man vill göra ett tjolahoppsanskutt !

Blir less

På att det börjar krångla på nytt då allt egentligen bara ska gå mot det bättre.

Vad är det för rättvisa?

Livet är egentligen ganska ok om det inte vore för att lederna börjar knaka och den hiskeliga strålningsskada som jag lyckats dra på mig.

Den breder ut sig...nåt enormt.

Det började med att jag såg ut som en pepparkaka under armen och jag tänkte att ok, huden blir lite mörk, lite mer läderakttig men inga sår eller blåsor. Sen sprack huden precis i vecket och huden började lossna, därefter har det gått ner mot bröstet och är nu ungefär stort som en handflata, skinnet har lossnat och det blöder och är som ett stort öppet sår.

Så hela förra veckan då strålenheten här hemma hade service på maskinen och hade stängt, gick åt till att pyssla om, smörja ,plåstra om och försöka finna en enda bra ställning att sova i. Nätterna har inte varit nådiga.

I lördags kom till och med distriktsköterskan hem till mig och la nya förband, och idag har jag fått besöka bröstsköterskan då personalen på strålenheten inte alls gillade det dom såg. Så nu har jag någon form av gelekompresser som ska sitta på upp till fem dagar innan de byts.

Ett pyssel med andra ord.

Och jag känner mig handikappad. Allt som innebär en sträckning bakåt, typ dra upp strumpbyxor den sista biten eller kliva ur en bil gör ont, enkla vardagliga ting som man aldrig tänker på annat än när huden är borta eller för "kort".

Men hoppas på en klar förbättring till helgen för då ska jag fortsätta med mitt projekt om att klä om min sänggavel och "knappa" den. Har beställt handklädda knappar  av en liten dam här i stan som gör dem av samma tyg som gaveln.  Sen ska nya sängbottnarna hämtas så jag änteligen får min kontinental säng.

Så med lite tur är den klar på söndag em och jag kan få ligga lite som prinsessan på ärten !