Livet är inte alltid rättvist

Ibland undrar man.

Finns det någon rättvisa?

Finns det några kriterier man behöver uppfylla för att få ta del av livets rättvisor eller räcker det med att vara en god människa med lust till livet?

Den senaste tiden, efter det att jag kommit hem från min NY tripp så har det haglat tråkiga besked från alla håll.

Jag tänker i första hand på Sophie, unga söta Sophie med ett helt liv framför sig som än en gång drabbats av riktigt tråkiga besked och denna gång utan bot. Jag är så oerhört ledsen för hennes och familjens skull att det finns inte ord. Och jag lovar att hålla mina tummar blå, och jag ska innerligt önska att man finner något som förlänger livet i många, långa och fina år....

Sen Jenny, som gick bort samma dag jag åkte till NY och som kämpat så väl under de senaste åren och som nu lämnat familj på man och två små barn bakom sig. Hennes man har fortsatt bloggandet men på egen sida och han skriver väldigt tänkvärd så jag tycker ni absolut bör besöka han sida som ni finner här, Lars sida


Och Helena, som mist sin älskade Justus, vacker och klok hund som funnits vid hennes sida under många år och framför allt det sista då hon själv haft det så jobbigt. Jag lider med dig och hoppas du kan känna samma glädje snart igen med en ny liten fyrfotning.

Själv väntar jag på min mammografi undersökning och den sisa tiden har jag tyckt att bröstet känns stumt och lite knöligt men man har vid ett par tillfällen sagt att jag har ganska mycket ärrbildning så jag hoppas på goda besked och att jag snart får göra den.

Idag har jag även varit till veterinären med en av mina katter, 8 årige Larsson som på sista tiden magrat av och varit kronisk törstig och även där föll ledsamma besked. Sviktande njurar med riktigt dåliga njurvärden och även höga blodsockerhalter vilket kan tyda på diabetes (eller i bästa fall var det ett stressvärde). Så nu ska jag försöka fixa ett urinprov på honom tills i morgon (önska mig lycka till) samt att vi ska börja behandla njurfelet. Tyvärr går det ju inte att bota utan man ger honom bara ett förbättrat tillstånd med annan kost samt medicinering. Har jag tur får jag behålla honom ett par tre år till men jag vill ju inte att han ska lida så man får nog försöka ta ställning allt eftersom. Nya prover väntar ju nu efter 1, 2 och 3 månader för att se om kosten ändrat njurvärderna så det är väl bara att hålla tummarna.

Nej. så livet är inte rättvist. Man ska inte behöva få tråkiga besked vad de än må vara och jag tycker nog att man kunde få ett friår, fritt från trista besked och fritt från sjukdommar, ett år då allt kunde suddas ut och man fick börja om, med friska celler och löften om det goda livet....

Ett år då man bara kunde få luta sig tillbaka och njuta av allt som finns omkring oss utan att behöva vara orolig för vad som väntar runt hörnet.