Tiden går

Och jag mår ganska bra.

Och därför finns det inte så mycket att skriva om egentligen men lite kan jag nog knåpa ihop.

Strålningen pågår och jag har nu gjort 22 gånger men då min strålenhet har service på maskinerna nästa vecka så får jag göra mina sista 3 veckan därpå och gör alltså min sista strålningsdag den 9 Nov.

På gott och ont

Egentligen ville jag att det skulle bli klart nästa vecka men å andra sidan har jag fått en ganska stor strålningsskada i höger armhåla vilket har gjort att livet blivit lite knöligt sista veckan så det kanske är bra att den får vila en hel vecka och kanske läka lite.

Nu ska ju den både luftas och hållas fri från fukt vilket är lite svårt då armhålan alltid är lite varm och tät och även om jag smörjer efter konstens alla regler och däremellan och har de specialkompresser med silikon jag fått från strålsyrrorna så blir det bara värre.

Och det gör ont......megaont.

Bara för modet,  för stoltheten och för det vackra.
Nick Brandt,s fantastiska foto

Igår hämtade jag dock ett naturpreparat från en bekant som jag nu använder 2 ggr per dag och som visat sig funka riktigt bra på just brännskador så jag får se om något händer under veckan.

I övrigt har jag äntligen fått klart med försäkringsbolaget som till slut fick krypa till korset och betala ut min del av förlorad arbetsinkomst sedan aug, dvs från dag 91 i min sjukskrivning. De försökte ju hitta kryphål för att slippa men i fredags fm blev det alltså klart att de nu betalar ut de första tre månaderna och forstätter tills jag återgår till mer än 50% i tjänst.

Och arbeta, ja det kommer jag att börja med snart. Från den 16 nov kliver jag in på 25% till att börja med och sedan får vi se om jag redan den 1 dec går upp på 50%. Huvudet är ju fortfarande lite mossigt och har svårt att hänga med en hel dag. Har även märkt att jag blir mer virrig och tappar lättare fokus då det är höga ljud och mycket folk omkring mig. Då är det precis som jag befinner mig i en bubbla och att livet pågår därute utan mig och det liksom kvittar om jag är delaktig eller inte.

Den 8 Nov har jag avslutande samtal efter strålningen med min läkare och vi har redan pratat om detta så jag får väl se hur hon ser på min arbetsplan.  Och den 29 Nov träffas vi alla som är strålad under sep-nov för att "knyta ihop säcken" lite tillsammans med personal från strålningen samt läkare och bröstsköterskan.

Sedan blir det väl till att fortsätta med Herceptinet enligt schema och lite hjärtekon med jämna mellanrum (var tredje månad) och sedan får jag väl hålla tummarna att jag inte drar på mig någon hjärtsvikt som är en biverkan på Herceptin.

Sedan sist har jag även sett till att få kopior på min journal.

Ledsam läsning då jag fick reda på ett par saker jag inte visste innan och samtidigt blev allt så tydligt då det stod där svart på vitt. Att man haft en tumör som inte haft någon likhet med normal vävnad överhuvudtaget, dvs låg differentierad,  att den är en 3+, att man inte vet om marginalen runt tumören räckt till, att man även får överväga fortsatt behandling med en annan tablett efter de 5 åren med Tamoxifen även om den tabletten inte visat på förlängd överlevnad men däremot visat mindre risk för återfall.

Men jag biter ihop och går vidare för jag mår för bra just nu för att låta mig nedslås av det.

Jag känner mig frisk.....och energin finns här.

Och livet är mitt, inte cancerns.

Jag bestämmer, och jag väljer.....livet.

Det växer

11 Oktober 2011

Kolla in liksom...

Det växer hår på HELA huvudet !

För er som aldrig behövt befinna er i cancersoppan kan jag berätta att det här är ren glädje och en massa kärlek till hår var gång man går förbi en spegeln eller stryker en hand över huvudet.

Och man känner...

Och man upptäcker att livet faktiskt återvänt, livet som bla består av hysterisk lycka över att börja se normal ut med hår på huvudet.

Ännu lite mjukt och lite fjunigt men det täcker hela huvudet.

Jädrars vad jag älskar mina strån nu, även de grå som av någon anledning söker sig upp bland de mörka.

Tjohoo....

Tänk att den här dagen faktisk kom.

Jag är lycklig

Vardagslunk

På mossen nedanför mitt hus på landet

Hösten är här och med den all färg som bara kan uppstå under den här tiden. Vackert är ordet.

Och månaden är ROSA

Det mesta är klart på landet inför vintern och nu återstår bara några få dagar innan vattnet ska stängas av och vi ska säga hejdå och låta landet bäddas in i löv och senare i vit snö. Vi återkommer först då vårens flyttfåglar är åter och vägen fri från snö.

Här hemma är det lite av vardagslunk numera. Jag har påbörjat strålningen och har idag hunnit fram till dag fem och nu återstår tjugo behandlingar sedan kan jag lägga det åt sidan. Strålningen funkar utan problem och när man tänker efter är det en lite konstig vardag då man åker iväg och visar upp brösten för minst 2 personer varje dag under fem veckor, ungefär som om det är nåt varje människa gör.

Strålningsapparaten är stor, och den tjuter ganska högt då den "skjuter" sina skott mot mitt bröst, tre snett uppifrån och två snett underifrån men allt går väldigt snabbt när man väl ligger där, blixtstilla utan att röra en fena och man förstår ju vilken kraft det är då det inte får fela på en millimeter hur man ligger, och man förstår vikten av att skydda lungorna mot onödig strålning när man fått höra att de flesta får en permanent lungfunktions nedsättning på några procent ändå efter strålning.

Och så smörjer man, ibland flera gånger om dagen, med en special kräm jag fått av min bröstsköterska. Den luktar gott och ska förhindra att allvarligare brännskador och sår uppstår på bröstet. Och man luftar, och man går bh lös så ofta man kan.

Och så får jag mina Herceptin infusioner var tredje vecka och nu när de kommit igång igen kan jag sätta en bock i kalendern för den 11 Juni 2012 då jag får min sista infusion, den 17 i ordningen.

Vardagslunken består även i att jag går mina promenader. Orken är hyfsad nu och jag tar mina fyra km utan större problem vilket är otroligt skönt om man tänker på att jag knappt tog mig fram och åter till brevlådan i somras. Och jag gör lite höst ute, krattar löv, klipper gräset för sista gången, beskär träd och buskar och sätter lökar i alla möjliga varianter. Tar även skott från mina mårbacka pelargoner och sätter i nya krukor så fler finns att njuta av till nästa sommar.

Mitt största ( och egentligen enda) problem nu är egentligen att jag besväras av "chemo brain", dvs cyt hjärna. Jag glömmer, jag förlägger saker, jag har svårt att fokusera och prioritera och jag har svårt att komma ihåg tider, datum och namn på människor och jag tänker "fel". Som igår kväll. Skulle sätta klockan på kvart i åtta då jag skulle vara på strålningen halv tio. Men på nåt vis så blir det tanke kullerbyttor i huvudet hela tiden och det slutade med att jag satte klockan på 08.45.

Jag känner mig dement.

Och det värsta är att det kan sitta i upp till ett år.

Vanlig biverkan efter cytostatika behandling.

Men jag vill inte vara såhär glömsk och virrig, jag vill inte upptäcka att bilnycklarna ligger i kylskåpet eller att jag för tredje gången på en vecka köper toalettpapper, eller att jag sätter mig i bilen för att åka iväg och göra ärenden och sen inte vet vart jag ska åka. Händer titt som tätt och det är väldigt irriterande.

Just av den orsaken så är jag nu sjukskriven på 100% fram till mitten av nov, dvs efter avslutad strålning och just nu känns det som en bra beslut, sen börjar jag jobba på 25% vilket känns som ett ännu bättre beslut.

Men, dagarna rullar på och snart  kommer min dotter hem för en vecka och åker sedan vidare till sitt älskade Thailand, men innan dess så ska vi tjuvstarta med julen och ha en lilla julaftonskväll redan den 19 nov med julbord och klappar bara för att hon ska få lite julkänsla. Så då blir huset fullt och kanske, men bara kanske, finns det även lite snö på gården....

Men idag lyser solen från klarblå himmel och livet är egentligen ganska gott.

Och så kommer ni väl ihåg att stödja cancerfonden, köp armand och rosa band för ROSA är ju världens häftigaste färg eller hur?

Spåren suddas ut

Drygt fyra veckor efter sista cyten så börjar spåren efter de totalt sex behandlingarna att suddas ut.

Om jag går går tillbaka i tiden till perioden mellan första och andra cyten så trodde jag aldrig att jag skulle komma igenom alla behandlingar. 9 maj till den 22 aug lät som en evighet med cytostatika.

En hel lång sommar som bara skulle komma att gå åt till biverkningar, sorg över håravfall , sorg över tappad smak, den totala orkeslösheten som föll över en som ett svart täcke varenda gång man varit inne för ny dos.

Cancer stjäl ett år av ens liv. Minst.

Jag fick min diagnos i februari 2011 och efter det har det bara rullat på. Jag är färdigbehandlat med infusioner i juli 2012 och med tabletter december 2016. Efter infusionerna, då man änteligen slipper alla sjukhusbesök, alla stick och alla andra bekymmer, då porten väl ska ut, ja då lär nog livet rulla på så vanligt det nu kan bli efter en sån här diagnos.

Men, jag är igenom det värsta, nu är det bara resten kvar och spåren som satt sig efter allt gift börjar faktiskt försvinna och det som nyss var känns nu som väldigt långt borta trots att det bara är en månad bort.

Men livet återvänder, ränderna på naglarna börjar försvinna, ögonbrynen är på plats igen, fransarna växer och numera är det full rad både uppe och nere, ännu något korta men ändå. Jag har för första gången idag rakat benen, bara det höjer ju livet till en helt annan nivå. Rakhyveln har ju legat i malpåse sedan maj och att känna glädje över att få ta BORT hår frivilligt är ju världens grej.

I alla fall i cancersoppans värld.

Smak och aptit är tillbaka, och att kunna sitta ner och njuta fullt ut av mat igen är en känsla som är svår att beskriva för de som aldrig varit helt utan smak eller som haft en konstant plåtsmak i munnen.

Energin är det som segar sig långsamt framåt.  Promenader på ett par, tre km är helt ok men jag kan bli helt utslagen efteråt, men bara jag väl börjat gå så funkar det. Det är när jag väl är hemma igen som jag känner hur slut kroppen är. Sömmen hackar, svettas och fryser om vartannat och slänger med täcket säkert 20 ggr per natt  vilket gör att sömnen aldrig blir riktigt hel och ofta vaknar jag och är trött.

Nu har ju jag en tendens att känna mig som superwoman titt som tätt och idag då jag träffade min bröstsköterska så sa hon att det var dags att borsta bort fröken duktig från axeln och bestämma mig för att ta hand om kroppen istället. Detta kom sig av att jag berättade att jag tänkte börja jobba 50 % från den 3 oktober.

Hon sa något klokt som fick mig att än en gång landa i verkligheten.

Min strålning börjar redan den 29 sept, inte i mitten av oktober som var ursprungsplanen. Det gör, sa syster Britt, att du får två veckor mindre för återhämtning och om du, dvs jag, ska börja jobba den 3 oktober så kommer kroppen inte han en chans att kunna fokusera på återhämtning då all energi kommer att gå åt till att fokusera på jobbet istället och det kommer inte att funka.

Mao, jag snuvar kroppen på två veckor.

Och hon sa..."varför så viktigt att återgå till jobbet så snabbt? Är inte din kropp mer viktig än ditt jobb?"

Och jo, min kropp och min hälsa är det viktigaste av allt för jag vill ju ha många goda år kvar. Och av hennes erfarenhet så kommer alltid för tidig återgång till jobb att komma surt efter.

Så, jag knatade upp till onkologen och bad dem ändra mitt sjukintyg så nu är jag 100% sjukskriven fram till den sista oktober och från första nov återgår jag till jobbet på 25%, inte 50 som jag tidigare tänkt och så får det vara året ut.

Tur att andra besitter sunt förnuft då mitt eget inte funkar.

Övrigt då, tja, jag har renoverat mitt badrum sedan förra torsdagen. Lagt mosaik på golvet, gjort en sarg vid duschen, satt upp ny spegel, en stor silver med bred ram och en massa "krås", nya hyllor, handukshängare och en massa extra bling bling. Imorgon åker spotlightens upp.... Känns mao ok men jag är jäkligt less på fix och fog nu och glasmosaik kan vara vasst om man inte passar sig vilket har visats sig med avskavda fingertoppar.

Imorgon ska jag ta vilodag, eller, en doggy walk promenad ska klaras av på morgonen, för då drar kompis Ewa och jag iväg på en tur med minst 3-4 av hennes afghaner samt lille Ben (pälsad kinesisk nakenhund) och sen på em ska jag hämta upp en fd arbetskompis och tillbringa lite tid med henne innan hon tar flyget hem till storstan. Alltid kul att ses.

Har upptäckt en sak, ju bättre man börjar må, ju mindre känner man behov av att "skriva av sig". Därför är min inläggsnivå låg nu på bloggen. Men jag tänker inte lägga ner för jag har ju ännu en tid med behandlingar och det kommer säkert att finnas en hel del att skriva om och alltid så kan det fylla något syfte.

Nu ska hjärnan tränas lite med Wordfeud.....

Ännu en ängel

Idag har fina Micaela  lämnat livet bakom sig.

Som hon kämpat för få mer tid med sin lilla dotter. Och som hon har älskat livet

Tankar går till familj och vänner.....

Egna prickar och nya

Dagen i korthet har inneburit besök på röntgen för att göra skiktröntgen som ska ligga till grund för strålningen och till det hör även en del förberedande saker.

Tre tatueringsprickar skulle dit men turligt nog så hade jag en födelsemärkes prick på magen som precis låg på markeringen från röntgen apparaten och som de valde att använda. Den blev dock fotad och dokumenterad i journalen för att man inte skulle ta nån annan prick av misstag (har en hel del födelsemärke).

Så, det blev två nya som för alltid kommer att bli kvar på min kropp.

Första strålningsdag blir den 29 september vilket innebär att jag är klar ett par dagar in i november.

Då har jag ett slutmålsdatum för det tredje steget. Check !!
(andra steget är ju Herceptinet som jag vetat upphör andra veckan in i Juli 2012)

I övrigt har dagen gått åt till att handla diverse prylar till ena toaletten som jag börjat renovera allt efter ork. Imorgon börjar jag lägga mosaiken på golvet och turligt nog har jag lånat en visp till borrmaskinen så jag slipper handvispa fixen. Längtar tills att den är klar...

Silver, krom, vitt och rosa är färgskalan.

Och.....när vi talar om rosa (som är en älsklingsfärg) så har jag köpt den rosa ryamattan jag kikat på i flera månader, till halva priset så det gick inte att gå förbi den denna gång. Och nu tror ni säkert att jag är en knepig person men jag har faktiskt ryamattor i köket !

Me like very very mucho....

Och det som inte varit bra är att en nagel på foten börja släppa. Jag har inte haft några bekymmer med det alls under hela tiden men nu har tydligen en stortå nagel bestämt sig för att segla iväg.

Thats all folks.

Bra dag

Regnig dag

Wordfeud dag....:) (en bra app det )

Och jag mår nästan så bra man kan förvänta sig !!

Fixering

2 veckor innan jag klippte av det.
Här hade jag varit hos syrran och klippt av det 2 dm.

När jag tänker tillbaka nu så har denna vår, sommar och tidig höst handlat väldigt mycket om hår.

Hår i alla möjliga former.

Först var det förtvivlan över att förlora allt hår, först från långt till kort, sedan från kort till stubb och efter det till ingenting. Och ni som följt mig vet ju hur mycket jag saknat mitt hår.
Sen var det detta med övrigt kroppshår som försvann allt eftersom. Benhår, armhår, näshår, håret under armarna etc Och jag får väl ändå medge att benhår och håret under armarna har varit helt ok att vara utan, inte saknat det ett dugg men faktiskt så har jag märkt då jag blev utan att näshår faktiskt fyller en ganska bra funktion.

Under sommaren har allt flugit in i näsan, katthår, gräsklipp, mygg och knott och en herrans massa andra konstiga ting. Så. lite strån där inne är nog inte så dumt i alla fall.

Sen har vi ju detta med bryn och fransar. jag hade ju turen att få behålla mina fransar till mellan cyt 5-6 då de började bli glesa som ett staket. Brynen försvann ett par veckor innan men trots det så har jag ändå haft några fransar kvar hela tiden och ungefär samtidigt som de övre föll runt 6,te behandlingen så började de nedre växa konstigt nog.

Så efter att det mesta försvunnit och man fick nytt utseende, lite tomt sådär, så blev det en liten fixering att få ett ansikte på plats igen. Man sökte de få strån som fanns att måla, man fuskade ditt ett par ögonbryn och varje dag så såg man mer och mer skallig ut. De få strån som blev kvar efter stubben (hur det nu kan finnas mindre hår än millimeter stubb) ,ja de försvann de med. Och man frös om huvudet konstant.

Sen kom en period under sommaren med mottot "våga vägra peruk"

Två fina fina peruker blev lagda i malpåse och jag fullkomligt vägrade ha på mig dem då det kändes som att ha på sig en tjock fodrad pälsmössa. Så jag solade skalpen och övrig kropp och struntade blankt i råden om att undvika solen.

Nu, 3 veckor efter sista cyten så växer allt så det knakar, det mesta i alla fall. Man ser att jag är mörkhårig, nya strån tillkommer varje dag och konturerna blir allt skarpare och stråna allt längre och tätare. Brynen är tillbaka och fransarna växer för var dag och jag har under nån vecka varit överlycklig över att ha funnit hår på benen (det trodde man aldrig)

Kroppen tar tillbaka kontrollen !!