Tiden går

Och så har några månader rullat på sedan sist och världen fortsätter där utanför precis som om inget hade hänt.

Jag har haft en fin sommar med familj och vänner och en dotter som flyttade hem tillfälligt i några månader och det har varit hur mysigt som helst. Nu är hon åter på annan ort med arbete för en tid innan nya beslut tar vid. Sommar har innehållit husmålning, bastubygge och änteligen blev mitt trädäck klart med god hjälp av dottern och vi har, trots dåliga vädersdagar, suttit ute och ätit en hel del då vi varit hemma i stan (fast det också är en form av landsbygd)

På de bloggar som jag läser händer det saker hela tiden, nån blir kär, nån flyttar och några försvinner från jorden och lämnar människor som blir kvar med sin sorg och minnen. Bara spåren blir kvar.

Jag mår bra, jag lever och jag står stadigt på jorden och är orubblig i min tro på att jag ÄR frisk. Jag har kommit igenom allt det svåra och känner mig frisk och är full av förväntan då mitt liv än en gång kommer att ta en vändning som enbart kommer att leda till förbättringar. Inom kort, max ett par månader...

Just nu väntar jag bara....

Sen får livet fortsätta vara bra, och spargrisen får försöka bli full då en rolig resa väntar nästa vinter med alla underbara bloggvänner. Ett riktigt tjejgäng ska ge sig iväg långt bort från kyla och mörker  och eftersom alla har lite olika utgångsläge så sattes målet för resan till Nov 2013. Tycker det låter perfekt för då har vi ett år på oss att lägga av en rejäl reskassa för shopping och en massa annat skoj. Ska bli vansinnigt roligt att träffa alla.

För precis ett år sedan så satt jag här och skrev om förlusten av hår och hur jag längtade att det skulle växa snabbt tillbaka. Då hade det gått precis en månad sedan sista cytostatika omgången (22 aug 2011) och jag var otålig till max och ville ha håret tillbaka på studs. Nu är det precis 13 månader sedan och jag har klippt mig fyra gånger och längderna blir längre och längre för var gång och sedan ett par klippningar tillbaka har jag till och med kunnat klippa frisyr av det som funnits. Och...konstigt nog, så trivs jag i kort hår vilket nog innebär att jag aldrig mer ska spara ut till långt.

Och nu  är det höst 2012....

Färgerna skiftar från grönt till alla tänkbara gula och oranga färger och bara solen får lysa så är det väldigt vackert. Tyvärr har vi ju fått vår beskärda del av regn i sommar och det tycks fortsätta lite nu under hösten så frågan är hur många fina dagar till vi kan räkna med innan mörkret är här. Just nu ösregnar det, igår lös solen och himlen var klarblå utan ett moln, och kissekatt sitter innanför kattluckan med blöta pälsar och funderar om det inte matte ska fixa en go brasa i spisen idag.

Men nej, nu ska jag iväg och köpa färg för min teak möbel i matsalen ska målas så brasan får vänta.

En härlig sommar?

Tiden går, dagar blir till veckor och veckor till månader och en del av oss fortsätter att bli mer stark och fria från nya bekymmer.

En del av oss

För andra går det inte lika bra, det går fort mot det sämre och en dag är de bara borta och tiden har knappt gått från veckor till en månad.

Söta, fina Sophie, den levnadsglada med sin lilla familj har lämnat jordelivet alltför tidigt.

Jag önskade henne livet.

Nu får jag istället önska henne finaste himmel blå.

Och hennes man Rasmus och ettåriga Julian får fortsätta sitt liv utan en fantastisk människa. Hur orättvist är inte livet??

Och sommaren bli väldigt annorlunda för alla de som på ett eller annat sätt drabbas av något som tas ifrån oss.

Själv satt jag här för ett år sedan, hade fått min första dos cytostatika och mådde fruktansvärt dåligt allt medan tankarna snurrade i huvudet på mig om att det här var min sista sommar. Att allt det jag såg och omgav mig med, alla blommor, all grönska var sånt jag skulle få uppleva för sista gången.

Men jag är här, jag är kvar och jag önskar att alla fått samma härliga tid som nu stundar.

Finaste Sophie, jag var aldrig så stark och modig som dig. Jag ville verkligen att du skulle få behålla din plats på jorden i många år ännu.

Reflektioner och tid

Det är konstigt, på ett sätt vill man släppa taget om det som pågår runt omkring en, det man själv varit i men som man nu snart kommit igenom och förhoppningsvis kan lägga bakom sig. Men på ett annat sätt känner man att man inte kan, att man inte kan sluta bry sig om andra, att man vill finnas där och stödja, peppa och bara visa att man finns trots att man näst intill blir ledsen varje dag för andras skull.

Jag har många gånger tänkt att jag måste, för min egen skull, steppa åt sidan och sluta läsa hos andra eftersom det sätter såna spår och tankar i mitt huvud att jag själv har svårt att fokusera på mitt eget tillfrisknande.

Men jag kan bara inte stänga av.....

Och jag läser hos Sophie, och jag läser hos Elisabeth, och jag läser hos Lars som försöker få tiden att "blir hel" igen, och jag läser så många andras bloggar och tankar att jag ibland håller på att gå sönder.

Och jag känner efter, minsta lilla ryggsmärta ger skräck, och värker huvudet mer än två dagar i rad så är fantasin i rullning, och vad är den där lilla knölen på insidan tungan?, inte kan det väl bara vara så att jag bet mig häromdagen..? Och varför är jag så enormt trött och ofokuserad på allt jag gör? Och känns inte bröstet onormalt stumt och lite "tungt", och varför ger inte apelsinhuden med sig och blir slät?

Och som inte det fanns nog med elände i världen så ramlade det ner en massa snö inatt och det faller fortfarande. Förstår inte HAN däruppe att vi behöver sol och värme och glädje i tillvaron???
Vi behöver se nån annan färg än grått och vitt, vi behöver grönt och regnbågsfärger och vi behöver med tiden bruna ben och sockerdricka i glas med sugrör.

Vi behöver få skratta....och le, och nicka igenkännande åt det som så många av oss missade ifjol vår/sommar då vi mådde som sämst, då vi funderade på om vi skulle få en sommar till.

Det är vad vi behöver, hör du det, du där som bestämmer !!

Lite glädje ska jag ändå försöka ta till mig från söndag och några dagar fram för då åker jag till Paris.
Och där borde det väl få vara vår eller hur? Då ska jag sitta på Monmartre och dricka vanilj latté och se ut över Paris och vara glad. Och jag ska ta vägen förbi Moulin Rouge och bara insupa känslan av all glädje som funnits i de kvarteren och ännu finns. Och inte en enda gång ska jag känna efter eller inbilla mig saker, och inte en enda gång ska jag tänka på ordet som börjar med C. Jag ska vara GLAD!

Bilden i detta inlägg är jag, tänkte ni skulle få en skymt av mig så som jag ser ut nu, håret är iof klippt en gång till sedan det togs men frisyren densamma. Tjockt och kompakt så det får tunnas ut hela tiden och plattas ihop av diverse produkter för att jag inte ska se ut som Plupp eller eller en Monchichini.

Till sist vill jag önska er alla i Peppargänget som ska ut i helgen en kanonkul kväll.. Jag ville verkligen följa med och var helt inställd på det innan detta med Paris dök upp (jobbgrej), men Ida har ju lovat att det kommer fler tillfällen.

Kram till er

Lättnad

Gjorde min mammografi förra veckan och sjuk av ångest och gråtfärdig klev jag in i väntrummet.


Men....,oron var obefogad. Fina bilder utan minsta lilla spår av nya tumörer eller förändringar. Ultraljudet visade på samma fina resultat och en sten föll från mitt bröst.

Jag är lycklig, och för första gången på ett år kan jag slappna av lite och glädjas i stunden.

Livet är inte alltid rättvist

Ibland undrar man.

Finns det någon rättvisa?

Finns det några kriterier man behöver uppfylla för att få ta del av livets rättvisor eller räcker det med att vara en god människa med lust till livet?

Den senaste tiden, efter det att jag kommit hem från min NY tripp så har det haglat tråkiga besked från alla håll.

Jag tänker i första hand på Sophie, unga söta Sophie med ett helt liv framför sig som än en gång drabbats av riktigt tråkiga besked och denna gång utan bot. Jag är så oerhört ledsen för hennes och familjens skull att det finns inte ord. Och jag lovar att hålla mina tummar blå, och jag ska innerligt önska att man finner något som förlänger livet i många, långa och fina år....

Sen Jenny, som gick bort samma dag jag åkte till NY och som kämpat så väl under de senaste åren och som nu lämnat familj på man och två små barn bakom sig. Hennes man har fortsatt bloggandet men på egen sida och han skriver väldigt tänkvärd så jag tycker ni absolut bör besöka han sida som ni finner här, Lars sida


Och Helena, som mist sin älskade Justus, vacker och klok hund som funnits vid hennes sida under många år och framför allt det sista då hon själv haft det så jobbigt. Jag lider med dig och hoppas du kan känna samma glädje snart igen med en ny liten fyrfotning.

Själv väntar jag på min mammografi undersökning och den sisa tiden har jag tyckt att bröstet känns stumt och lite knöligt men man har vid ett par tillfällen sagt att jag har ganska mycket ärrbildning så jag hoppas på goda besked och att jag snart får göra den.

Idag har jag även varit till veterinären med en av mina katter, 8 årige Larsson som på sista tiden magrat av och varit kronisk törstig och även där föll ledsamma besked. Sviktande njurar med riktigt dåliga njurvärden och även höga blodsockerhalter vilket kan tyda på diabetes (eller i bästa fall var det ett stressvärde). Så nu ska jag försöka fixa ett urinprov på honom tills i morgon (önska mig lycka till) samt att vi ska börja behandla njurfelet. Tyvärr går det ju inte att bota utan man ger honom bara ett förbättrat tillstånd med annan kost samt medicinering. Har jag tur får jag behålla honom ett par tre år till men jag vill ju inte att han ska lida så man får nog försöka ta ställning allt eftersom. Nya prover väntar ju nu efter 1, 2 och 3 månader för att se om kosten ändrat njurvärderna så det är väl bara att hålla tummarna.

Nej. så livet är inte rättvist. Man ska inte behöva få tråkiga besked vad de än må vara och jag tycker nog att man kunde få ett friår, fritt från trista besked och fritt från sjukdommar, ett år då allt kunde suddas ut och man fick börja om, med friska celler och löften om det goda livet....

Ett år då man bara kunde få luta sig tillbaka och njuta av allt som finns omkring oss utan att behöva vara orolig för vad som väntar runt hörnet.

3 dagar kvar

Sen bär det iväg.

Men först måste jag på sjukhuset för gång nr 11 med Herceptinet. Jag har nästan tappat räkningen, det kanske är nr 12. Hmm, får kolla i morgon.

Sen ska det växlas dollar och packas klart.

Har påbörjat det idag och upptäcker att mycket av mina klädet är svarta. Klänningar, tunikor, tröjor o jeans. Får nog uppdatera min garderob over there med lite färg. Men, har lyckats få med en knallrosa tröja och bruna tunna skinnjackan.

Innan jag åker ( jag vet, det är lite smådumt), så ska jag inhandla en grymt snygg, brun handväska. Har velat på den i flera dagar då jag vet att jag med 99,9% säkerhet kommer att köpa en i NY men jag skulle så gärna vilja ha den under resan.

Och så hoppas jag att kylan ger med sig. Igår kväll somnade jag till 30 minusgrader och efter att ha varit nere på 18 har det nu sjunkit igen till 23,7. Ingen rolig elräkning som kommet att dimpa ner nästa gång.

Hoppas ni har det bra alla... Att läget är under kontroll, att dåliga implantat plockas ur, att håret växer för er som nyss stoppat undan peruken, att muskler stärks och övervikten får ge vika. Att tårar få falla och att nedstämdheten minskar och glädjen får större utrymme. Att tumörer minskar i storlek o att nya håller sig borta och att livet är starkare än döden.

Kram till er allihopa, ni vet vilka ni är.

Hår, händer och huskurer

Kära nån, detta med hår.
Undra just när fokuseringen kring det ska sluta, om det nu ens gör det.

Jag var i alla fall och klippte mig, färgade och till och med plattade det med tång i fredags. Ville ha det lite ljusare men min frisör som jag gått hos i många år tyckte att det skulle få bli ett par, tre cm längre innan vi ljusade upp det för annars skulle det bli lite "hackigt" i utseendet.

Så vi mörkade ner det istället.

Är ju mörk i min naturliga färg men det kändes lite livlöst trots att det är helt nytt hår och sen hade det ju kommit några grå som jag absolut ville ha bort. Så nu är det mer lyster och man kan ana en väldigt mörk nyans av rött i det. Snyggt men ändå inte riktigt vad jag tänkt.

Ny tid i slutet av mars och då ska det få bli ljusare....

I övrigt jobbar jag på. 50%  vilket innebär 4 timmar om dagen. Och det går lite segt. Allt tar mycket längre tid och jag får tänka mycket mer inför varje moment och saker som tidigare var glasklara om som jag kunde göra i sömnen får jag läsa på om nu och då är det ändå ingen garanti att jag faktiskt försår vad som jag ska göra ändå.

Det är ruggigt irriterande.

Förra veckan träffade jag min onkolog och vi pratade igenom lite av vad som komma skall och hur jag mår idag. Har ju mina bekymmer med lederna som jag helt uteslutande nu tror beror på Tamoxifenet men i övrigt mår kroppen ändå hyfsat bra, Går mina promenader och jag känner att jag orkar mer och mer. Har börjat tappa mina kilon och det känns som en skänk från ovan.

Remiss för ny mammografi är skickad och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kände mig nervös för det. Känner mig sjukt nojig över att de ska hitta något nytt och karusellen ska börja om.

Jag bara vägrar ge mig in i cancersoppan igen!!

Remiss för EKO är även skickad och jag hoppas jag får göra den innan jag åker till New York. Kan inte tänka mig att nåt är knasigt med mitt hjärta för jag är vare sig andfådd eller har någon smärta så jag tror jag får en OK stämpel i rumpan även denna gång.

Och så står ju som sagt lovely New York för dörren. Längtes väldigt mycket just nu.
Åker ner till Stockholm på kvällen den 8 feb och flyger på morgonen den 9,onde. Hemma tillbaka igen den 17. Tjohoo!! Som vi ska springa runt och tokshoppa och göra turistnördiga saker. Jag har lovat mig själv att inte spara en spänn av reskassan innan jag åker hem.

Det enda som oroar mig lite är att fötterna inte ska hålla. Känner mig kroniskt torr och smörjer o smörjer med egna huskurer och på mornarna så är dom liksom lite rund under fotsulan och ömmar. Nån som har samma bekymmer? Händerna är lika torr dom och jag skär mig ständigt på saker och har alltid småsår på fingertopparna. Huden är verkligen inte sig lik som innan behandlingen.

Men, det värsta är ju faktiskt förbi och Gud nåde om det kommer tillbaka !!
jag har bestämt mig för att fortsätta vara frisk, att det här skitåret bara var en liteb avstickare från min väg genom livet och att det inte ens är värt att komma ihåg. mina ärr kommer jag ju alltid ha kvar som en påminnelse men de är samtidigt ärr som skriker "seger"....

Jag vann över en bunt med taskiga celler !

1-0 till mig,  och här är det inte ens bäst av tre som gäller, här har man en endachans att vinna och jag vann.

Sådeså!