Drygt fyra veckor efter sista cyten så börjar spåren efter de totalt sex behandlingarna att suddas ut.
Om jag går går tillbaka i tiden till perioden mellan första och andra cyten så trodde jag aldrig att jag skulle komma igenom alla behandlingar. 9 maj till den 22 aug lät som en evighet med cytostatika.
En hel lång sommar som bara skulle komma att gå åt till biverkningar, sorg över håravfall , sorg över tappad smak, den totala orkeslösheten som föll över en som ett svart täcke varenda gång man varit inne för ny dos.
Cancer stjäl ett år av ens liv. Minst.
Jag fick min diagnos i februari 2011 och efter det har det bara rullat på. Jag är färdigbehandlat med infusioner i juli 2012 och med tabletter december 2016. Efter infusionerna, då man änteligen slipper alla sjukhusbesök, alla stick och alla andra bekymmer, då porten väl ska ut, ja då lär nog livet rulla på så vanligt det nu kan bli efter en sån här diagnos.
Men, jag är igenom det värsta, nu är det bara resten kvar och spåren som satt sig efter allt gift börjar faktiskt försvinna och det som nyss var känns nu som väldigt långt borta trots att det bara är en månad bort.
Men livet återvänder, ränderna på naglarna börjar försvinna, ögonbrynen är på plats igen, fransarna växer och numera är det full rad både uppe och nere, ännu något korta men ändå. Jag har för första gången idag rakat benen, bara det höjer ju livet till en helt annan nivå. Rakhyveln har ju legat i malpåse sedan maj och att känna glädje över att få ta BORT hår frivilligt är ju världens grej.
I alla fall i cancersoppans värld.
Smak och aptit är tillbaka, och att kunna sitta ner och njuta fullt ut av mat igen är en känsla som är svår att beskriva för de som aldrig varit helt utan smak eller som haft en konstant plåtsmak i munnen.
Energin är det som segar sig långsamt framåt. Promenader på ett par, tre km är helt ok men jag kan bli helt utslagen efteråt, men bara jag väl börjat gå så funkar det. Det är när jag väl är hemma igen som jag känner hur slut kroppen är. Sömmen hackar, svettas och fryser om vartannat och slänger med täcket säkert 20 ggr per natt vilket gör att sömnen aldrig blir riktigt hel och ofta vaknar jag och är trött.
Nu har ju jag en tendens att känna mig som superwoman titt som tätt och idag då jag träffade min bröstsköterska så sa hon att det var dags att borsta bort fröken duktig från axeln och bestämma mig för att ta hand om kroppen istället. Detta kom sig av att jag berättade att jag tänkte börja jobba 50 % från den 3 oktober.
Hon sa något klokt som fick mig att än en gång landa i verkligheten.
Min strålning börjar redan den 29 sept, inte i mitten av oktober som var ursprungsplanen. Det gör, sa syster Britt, att du får två veckor mindre för återhämtning och om du, dvs jag, ska börja jobba den 3 oktober så kommer kroppen inte han en chans att kunna fokusera på återhämtning då all energi kommer att gå åt till att fokusera på jobbet istället och det kommer inte att funka.
Mao, jag snuvar kroppen på två veckor.
Och hon sa..."varför så viktigt att återgå till jobbet så snabbt? Är inte din kropp mer viktig än ditt jobb?"
Och jo, min kropp och min hälsa är det viktigaste av allt för jag vill ju ha många goda år kvar. Och av hennes erfarenhet så kommer alltid för tidig återgång till jobb att komma surt efter.
Så, jag knatade upp till onkologen och bad dem ändra mitt sjukintyg så nu är jag 100% sjukskriven fram till den sista oktober och från första nov återgår jag till jobbet på 25%, inte 50 som jag tidigare tänkt och så får det vara året ut.
Tur att andra besitter sunt förnuft då mitt eget inte funkar.
Övrigt då, tja, jag har renoverat mitt badrum sedan förra torsdagen. Lagt mosaik på golvet, gjort en sarg vid duschen, satt upp ny spegel, en stor silver med bred ram och en massa "krås", nya hyllor, handukshängare och en massa extra bling bling. Imorgon åker spotlightens upp.... Känns mao ok men jag är jäkligt less på fix och fog nu och glasmosaik kan vara vasst om man inte passar sig vilket har visats sig med avskavda fingertoppar.
Imorgon ska jag ta vilodag, eller, en doggy walk promenad ska klaras av på morgonen, för då drar kompis Ewa och jag iväg på en tur med minst 3-4 av hennes afghaner samt lille Ben (pälsad kinesisk nakenhund) och sen på em ska jag hämta upp en fd arbetskompis och tillbringa lite tid med henne innan hon tar flyget hem till storstan. Alltid kul att ses.
Har upptäckt en sak, ju bättre man börjar må, ju mindre känner man behov av att "skriva av sig". Därför är min inläggsnivå låg nu på bloggen. Men jag tänker inte lägga ner för jag har ju ännu en tid med behandlingar och det kommer säkert att finnas en hel del att skriva om och alltid så kan det fylla något syfte.
Nu ska hjärnan tränas lite med Wordfeud.....
