Att räkna dagar

Det känns som om den här sommaren har gått åt till att räkna dagar

Dagar tills nästa behandling
"Må bra" dagar
Dåliga dagar
Dagar med ångest över biverkningar
Dagar med hopp

Dagar med hopplöshet
Vedervärdiga dagar
Dagar man "knappt står ut"

Oplanerade dagar (bara för att man inte vet hur man mår just då när nåt skoj händer)
Skitdagar
Dagar att lägga till (fransarna ännu kvar inför femte behandlingen, ännu 21 dagar att lägga till från förra behandlingen)

Dagar tills det tar SLUT !

Dagar tills livet återvänder till det normala.
Dagar man vill glömma bort

Dagar man vill ska gå snabbt.

Imorgon är det näst sista gången, sen, den 22 Aug är det den sista gången.  Har svårt att förstå det själv  men jag längtar som en galning och tror knappt att jag faktiskt tagit  mig igenom detta vedervärdiga helvete som det faktiskt är.

Efter den 22 augusti tar mitt nya liv vid, då jag får  återgå till mitt normal jag och där jag med tiden känner igen mig själv i spegeln. Och jag lovar, även om jag ska leva med Herceptinet och vara  på sjukhuset var tredje vecka i nära ett  år till så ska jag försöka glömma  bort allt vad cancer heter.

Men i morgon är det tur 5 som gäller, och jag har  ångest över de kommande dagarna då det med all säkerhet blir som förra svängen, då energin tog slut direkt och då illamåendet satt i  nära nog en vecka och då jag sov mig igenom de fyra  första dygnen. Men...det är näst sista gången och jag ska banne mig klara av det här med.

Jag går mot mål och jag är snart där....21 dagar från och med i  morgon, sen kan jag ropa HURRA!

Happy days

Sista veckan innan nästa behandling är numera den lyckligaste veckan i månaden för mig.

En vecka då kroppen funkar hyfsat bra

En vecka då jag sover bra och kan kliva upp om morgonen och njuta av frukosten.

En vecka då man inte tänker på illamående eller anda trista biverkningar som annars blivit till en vardag.

Den här veckan har varit perfekt.

Fransar kvar....

Jag har fixat min lilla hall, lagt trägolv och målat klart, listat och målat tak satt upp nya krokar och tavlor. Och jag har klippt gräs på landet och varit med i övriga aktiviteter och idag har jag nära nog klippt allt gräs hemma, gånger två. Efter att det har fått växa fritt i en hel vecka så var det långt, och blött så jag körde först en sväng på högre höjd och sedan nästa sväng med  lågt så nu är det snyggt och prydligt och precis så som jag vill ha det.  I morgon blir det till att svirra fram stenmuren på gamla huset med trimmern..

Sen blir det till att luta sig tillbaka och njuta av de sista dagarna innan omgång fem ska in på måndag.

Kan ni fatta, jag får min näst sista omgång av gift då, sen, den 22 Aug är allt över vad gäller cellgiftet och det ska bli så skönt att livet då får börja återgå till det något sånär normala. Att håret får börja växa och ev fransar ( de sitter som berget ännu) och bryn ( som börjat släppa något)....och att illamående blir ett minne blott tillsammans med alla andra trista biverkningar.

Sen ska jag bara tampas med strålningen i fem veckor som förmodligen drar igång runt månadsskiftet sep/okt och Herceptinet som börjar på nytt i sept.

Har ju 14 ggr kvar att få av det och om jag räknar rätt så är jag klar med det runt första veckan i juli 2012. Då åker porten ur och kvar blir bara en del ärr som påminner  om en tid som faktisk då har passerat.

Att jag ska tugga i mig tablett Tamoxifen i fem år känns just nu som en baggis, även om den i sig medför en massa konstigheter med kroppen.

Men sen då.......efter fem år, kommer jag då att skriva att jag är frisk?? Att jag genom alla år fått positiva besked på mammografin och övriga undersökningar och provtagningar?? Att mina bröst mår bra, fria från knölar och andra "fula" saker...?

Kommer jag att stå där då och dela med mig av erfarenheter till andra drabbade och känna mig rik som fått behålla mitt liv och helt enkelt må bra?

Om fem år  från nu är det 2016, känns som en evighet dit. Fem år till ett slutligt friskförklarande.

Låg och missmodig

Så har jag då upplevt första dagarna efter min första FEC.

Mått räv.

Knaprat illamående piller.

Sovit i dygn.

Och jag vill inte må såhär, totalt orkeslös, oförmögen att hjälpa till med de mest enkla saker, inte orka gå över gården, knappt få på sig kläderna och känna sig så låg så låg....och ständigt påminnas om att nåt far runt i kroppen som inte är ett enda dugg normalt och som orsakar ett non stop illamående.

Söta Alice som kattunge, som alltid krånglar
då vi ska iväg eller hem

Inte så  jag kräks, men ni vet ett sånt där sug man har vid magsjuka, då man vill kräkas men inte har något att kräkas av.  Och det gör bara ont, och man är hungrig men kan inte förmå sig att äta något för man är rädd att det blir värre då. Till saken hör att jag även blöder lätt inne i munnen när jag äter och det är lite obehagligt men turligt nog håller sig svampen borta.

Så....idag tog jag och packade in kissekatterna i bilen och körde hem till stan trots att det bar emot både rent energimässigt samt att jag egentligen inte har något hem till stan att göra men på nåt vis så känns det bättre att få vara hemma i rätta sängen och  ha alla andra bekvämligheter omkring sig. Och det skulle ändå bli sämre väder och då kan det vara skönt att vara hemma i värmen.

Kan säga att samtliga kissekatt gjorde stora ögon då alla burar kom fram i morse, de är ju van att flytta till landet och vara kvar till hösten, jag brukar max vara hemma från dag till annan då jag åker hem och då klarar de sig ensam och får stanna kvar. Men nu vet jag ju inte hur länge jag blir hemma och jag är ju lite rädd om dom så de fick snällt följa med, även om det var under protest  från en del.

Blev dock mycket att kolla på hemma, nosa upp hela huset, kolla vem som varit i lagår´n, om storråttorna fanns kvar och om någon annan katt varit här och satt sina bomärken. Så de hade fullt upp ! Men det händer ju lite på de två månader de nu varit borta hemifrån.

Nu ska jag bädda ner mig med en Piggelin och ett stor glas Pepsi Max....knasig kombination men det får bli min middag ikväll för nåt annat känns inte aktuellt. Imorgon bitti lovar jag dock att se till att få i mig ett helt ägg och en smörgås och en risifrutti med päron.

En sorts kärlek

I juni 2008 åkte jag till Quesada i Spanien med min syster, hennes man och mina bästa vänner Hasse och Maria. Vi hade hyrt ett fristående hus och  killarna skulle ägna en del av tiden till att spela golf och vi tjejer skulle ligga och pressa oss knallbruna på stranden och bara må gott.

Som alltid så köper jag mina "på resan böcker" på Arlanda och som alltid så skriver jag i dem när de köptes och vart jag var på väg vid just det tillfället.

Den gången plockade jag ner Ray Kluun,s bok En sorts kärlek


Den handlar  om Sten och Carmen, ett lyckligt par i Holland med en liten dotter och där livet vänds upp och ner då hon får en aggressiv form av bröstcancer.

Jag vet att jag läste boken och svor.  Svor över Sten som var notoriskt otrogen,  som enbart såg sin fru som en kvinna med två bröst, som hade svårt att hantera hela situationen och som drog igång ett förhållande med en annan kvinna då hon var som sämst och egentligen behövde honom som mest.

Men då hade han slutat älska henne.

En riktig skitstövel, ett ärkesvin av högsta rang.

Igår kväll  tog jag ner boken igen från hyllan där den låg på landet, mest för att jag var  boklös för tillfället  och eftersom jag manglar mig igenom böcker så måste jag alltid ha någon till hands. Så tanken var att den skulle få fungera tills jag hade något annat med mig från stan.

Började läsa vid 19 tiden, vid 22 la jag den åt sidan och i morse vid halv sju tog jag vid där jag slutade och läste ut den.

Och såg på den,  på orden, ur ett helt annat perspektiv.

Och upptäckte sidor hos Sten som jag förstod fullt ut. På hans sätt att hantera allting, hur han var mot henne, på det enda sätt  han kunde, och hur han faktiskt gav henne ett värdigt slut och tänkte på dem som blev kvar och skulle fortsätta sina liv, dvs han själv och deras dotter.

Hans Carmen "försvann" med tiden, den han en gång lovat älska tynade bort och blev till någon annan. Kärleken dem mellan försvann då andra delar tog över och deras närhet upphörde att existera pga sjukdomen som helt hindrade den biten.

Den här gången förstod jag boken.

Och jag förstod Sten, han var livrädd.

Nåt år efter att boken kom var Ray Kluun gäst hos Malou, en mycket sympatisk man som faktiskt var omöjlig att inte tycka om. Hans fru var 36 då hon dog och även om han inte var notoriskt otrogen under tiden så speglar boken till största delen hans egna upplevelser, om hur hon förändrades med sjukdomen, om hans rädsla att bli lämnad ensam, om hans känslor för henne som försvann, att hon på något vis redan var död då hon dog.

Jag läste för någon vecka sedan på Anna,s blogg, , och där även hennes Henrik skrivit en hel del. Jag får nu samma känsla när jag läser där som i boken, hur hans Anna förändrades  med sjukdomen, där spridningen i hjärnan skapade en personlighetsförändring och gjorde Anna till någon annan i vissa stunder...

Och det är bara så sorgligt, och jag borde inte läsa, vare sig ledsna bloggar eller böcker med tråkiga slut men jag kan inte låta bli. Jag suger i mig som en svamp och den sista tiden har jag tänkt 9 gånger av 10 att jag kommer att dö. Att jag faktiskt har en sjukdom som kan ta livet av mig. Jag tror att jag ska få en spridning till hjärnan och varje gång jag får ont i huvudet så tänker jag att nu är det kört...!

Och hela tiden kommer jag på mig själv när jag tror att det här är min sista sommar, och att jag måste hinna med att göra det och det innan det är försent. Och bristen på energi och ork gör att motivationen till positivt tänkande är katastrofalt låg.

Och i morgon är det dags igen, kur fyra av sex. Jag är snart i mål, eller i alla fall i mål vid första delmålet, sen kommer strålningen och de resterande 14 ggr med Heceptinet och de fem åren med Tamoxifen. Kommer jag ens att överleva i fem år?

Men....jag tycker att vi alla som går igenom detta är så oerhört starka, allt som vi måste igenom för att nå dit vi vill det klarar vi, även om gråten och dipparna är ständigt närvarande, men vi stretar på och biter ihop för vi har inget val. Vi kräks och vi förlorar hår, vi blöder från sköra slemhinnor och vi tappar smak och får ont i leder och besväras av nervsmärtor och vi tillbringar timmar på sjukhuset och finner oss i att bli stucken av olika människor var tredje vecka, ibland mer ofta. Och vi ser på när droppet med gift sakta pumpas in i våra kroppar och dödar allt som växer

Men vi biter ihop...

För lusten till livet är större än döden.

I egen säng

Fint på landet just nu

Älskar landet

Och tystnaden som råder där

Sovmornar på loftet och regnet mot plåttaket

Men ibland är det skönt att komma hem, till egen säng.

Har tagit en tur hem för diverse inköp. Tyg, band och rundstav till nya hissgardiner som syster yster ska få hjälpa till att få upp, nytt batteri till solcellen, 12 volts lampor, fårskinn från IKEA plus en massa annat smått och gott. Och kopian på sjukintyget som arbetet INTE skickat in trots att de bedyrat att allt var klart med försäkringskassan. Efter 6 veckor utan brev från FK så ringde jag och undrade om jag inte behövde några papper från dom denna gång, om allt gick per automatik då jobbet väl anmält men se då fick jag höra att jag inte ens var sjukanmäld....!!!

Och efter nytt samtal i onsdags då jag väl fick mina papper så visar det sig att de anmält  men INTE skickat in sjukintyget vilket nu gör att det blir ännu två veckors fördröjning innan jag får mina pengar, dvs jag har första sjukdag från dom den 23 maj och får nu pengarna först i början av aug eftersom de har ca 1 mån handläggningstid när de väl får samtliga papper. Och nu skickar jag in intyget men eftersom det låg hemma i stan så fick jag vända hem idag och hämta det och samtdidigt fixa mina inköp.

Suck.....man blir trött.

Men nu ligger jag i alla fall nerbäddad i egen säng. Och det är skönt....och med en dator i knät så jag kan skriva och kommentera hos er alla. Är så trickigt att skriva och knappa fram långa kommentarer på sin iPhone att jag hoppar det för det mesta, loggar bara in och läser och facebookar lite när jag är på landet och där är jag ju nu för det mesta.

9 dagar kvar till första FEC. Och om Gud är god så låter han mig passera de tre som återstår utan större problem. Nu tror jag iof inte på Gud men man kan ju hoppas att han tjänstgör i någon form och låter  oss bröstsystrar få en något sånär bra sommar. utan biverkningar. Eller, yeahh....ok?

Gott ur landet

Bra just nu:
0 svamp
0 näsblod
Fransar och bryn intakta
0 viktuppgång
0 illamående
0 led och muskelvärk

Mao, en jädrans bra omgång, har ju till och med hårväxt vilket är urknasigt men jag verkligen ser hur det växer, och det växer jämt över huvudet. Men bara där, inte ett strå under vare sig arm eller på ben eller på andra pikanta ställen som jag är för blyg att nämna här i bloggen men tja, ni fattar..... och då menar jag inte näshåren som jag iof har upptäckt faktiskt fyller sin funktion, när de väl finns där, inte som nu då de lyser med sin frånvaro och därmed låter det vara fritt flöde när helst det passar. Dripp dropp alltså och sen, när det inte finns någon liten barriär med hår där så får näsan istället hysa en massa andra saker, gräsklipp, katthår etc...det mesta sugs tydligen upp, till och med jord och lite sand.

Till er alla som nyss fått eller är på G in för ännu en omgång, tänker på er även om jag nu blir lite off igen härifrån då jag åker tillbaka till landet i morgon, datorlös, men ska ju själv in nästa måndag, dvs den 11 och då bör jag häcka nån timme igen vid datorn och se vad ni pysslar med...

Så....kram så länge.