Vintern är här

Jag är ingen vintermänniska

Jag fryser jämt, både inne och ute.
Jag avskyr att behöva skotta mig in på min egen uppfart när plogbilen gått förbi, tung och hård packad snö som sliter på ryggen.
Jag är rädd att halka i ett obevakat ögonblick och få ett benbrott och jag avskyr att behöva kliva upp i ottan för jobb ute på fältet utan att veta om jag kommer iväg i tid eller om jag måste skotta mig ut till vägen innan. Och jag förstår inte poängen med att behöva slita på kroppen i uppförsbackar med slätlagg  och frysa fötterna av sig innan man når "mål".

Nä...jag är helt klart en människa som mår bäst i värmen. Tyvärr får jag vänta på den i flera månader men som tur är återkommer den ju alltid. Just nu ligger i alla fall ett snötäcke över gården, ca 1 dm nysnö sedan igår och det är alldeles för tidigt för min del.

Sedan sist här har en hel del hänt.

Jag har opererat mig igen, Inget som har med cancern att göra utan en sak som faktiskt var planerad redan innan BC,n dök upp. Jag kände att det var lika bra att ta tag i detta när jag ändå var inne i sjukvårdsrullen och då min onklog gav klartecken så planerades det för op innan jul.

Nu gick allt väldigt snabbt och jag behövde bara vänta i ca 3 veckor efter det sista besöket hos kirurgen.
Men självklart gick inte allt som planerat. Man började med titthål men fick avbryta pga att min anatomi inne i magen inte riktigt såg ut som gemene man och man fick svårt att navigera rätt vilket innebar att man avbröt och gick in med öppen kirurgi istället. Detta resulterade att jag vaknade upp på IVA efter en drygt 4 timmar lång operation med ett ca 20 cm snitt på magen istället, inklusive titthålen.

Så veckan som varit har varit tung, känt mig som en krympling på alla sätt och hasat mig fram. All energi har i praktiken gått åt till att ta sig ur sängen, gå trappen ner till köket, fixat frukost och sen upp igen och bums i säng för att väl där försöka finna en vettig liggställning. Suck....men nu är det bättre och även om jag numera även kan lägga till ett nytt ärr till min samling så känns det skönt att det är gjort.

Jag rasar i vikt, födointaget har inte direkt varit nåt att klappas på axeln för och jag vet ju att jag behöver få i mig det jag behöver för att få dagen att fungera men det har varit lite svårt men det blir väl bättre även det. Tänker inte skriva något mer och veckla ut mig om detaljer om operationen, bara att det var ett nödvändigt ont som jag behövde genmföra.

När det gäller cancerfrontet så är det intet nytt. Mår bra vad gäller det och i mars är det dags för två års kontrollen på mammografin. Hoppas på samma god besked som sist.
Vallningarna  har i princip upphört efter att jag slutade med Tamoxifen och övergick till Lezetrol samt Zoldaex sprutan som jag får var tredje månad. Och det är en skänk från ovan att slippa vallningar nattetid och under dagen då de kunde komma när som. Tänker inte ens på dem längre för så obefintliga är de.

Eftersom tiden går och bloggen i första hand handlade om min bröstcancer så känns det lite som om det gjort sitt nu. Funderar på att sluta skriva här och öppna en ny.

En om livet som det är nu, gott, levande och på alla sätt mycket bättre.

Ska fundera lite men det blir nog så, kommer dock att behålla denna och fortsätta läsa hos er andra.

Återkommer med ett tack och hej inlägg.....

Tiden går

Och så har några månader rullat på sedan sist och världen fortsätter där utanför precis som om inget hade hänt.

Jag har haft en fin sommar med familj och vänner och en dotter som flyttade hem tillfälligt i några månader och det har varit hur mysigt som helst. Nu är hon åter på annan ort med arbete för en tid innan nya beslut tar vid. Sommar har innehållit husmålning, bastubygge och änteligen blev mitt trädäck klart med god hjälp av dottern och vi har, trots dåliga vädersdagar, suttit ute och ätit en hel del då vi varit hemma i stan (fast det också är en form av landsbygd)

På de bloggar som jag läser händer det saker hela tiden, nån blir kär, nån flyttar och några försvinner från jorden och lämnar människor som blir kvar med sin sorg och minnen. Bara spåren blir kvar.

Jag mår bra, jag lever och jag står stadigt på jorden och är orubblig i min tro på att jag ÄR frisk. Jag har kommit igenom allt det svåra och känner mig frisk och är full av förväntan då mitt liv än en gång kommer att ta en vändning som enbart kommer att leda till förbättringar. Inom kort, max ett par månader...

Just nu väntar jag bara....

Sen får livet fortsätta vara bra, och spargrisen får försöka bli full då en rolig resa väntar nästa vinter med alla underbara bloggvänner. Ett riktigt tjejgäng ska ge sig iväg långt bort från kyla och mörker  och eftersom alla har lite olika utgångsläge så sattes målet för resan till Nov 2013. Tycker det låter perfekt för då har vi ett år på oss att lägga av en rejäl reskassa för shopping och en massa annat skoj. Ska bli vansinnigt roligt att träffa alla.

För precis ett år sedan så satt jag här och skrev om förlusten av hår och hur jag längtade att det skulle växa snabbt tillbaka. Då hade det gått precis en månad sedan sista cytostatika omgången (22 aug 2011) och jag var otålig till max och ville ha håret tillbaka på studs. Nu är det precis 13 månader sedan och jag har klippt mig fyra gånger och längderna blir längre och längre för var gång och sedan ett par klippningar tillbaka har jag till och med kunnat klippa frisyr av det som funnits. Och...konstigt nog, så trivs jag i kort hår vilket nog innebär att jag aldrig mer ska spara ut till långt.

Och nu  är det höst 2012....

Färgerna skiftar från grönt till alla tänkbara gula och oranga färger och bara solen får lysa så är det väldigt vackert. Tyvärr har vi ju fått vår beskärda del av regn i sommar och det tycks fortsätta lite nu under hösten så frågan är hur många fina dagar till vi kan räkna med innan mörkret är här. Just nu ösregnar det, igår lös solen och himlen var klarblå utan ett moln, och kissekatt sitter innanför kattluckan med blöta pälsar och funderar om det inte matte ska fixa en go brasa i spisen idag.

Men nej, nu ska jag iväg och köpa färg för min teak möbel i matsalen ska målas så brasan får vänta.

En härlig sommar?

Tiden går, dagar blir till veckor och veckor till månader och en del av oss fortsätter att bli mer stark och fria från nya bekymmer.

En del av oss

För andra går det inte lika bra, det går fort mot det sämre och en dag är de bara borta och tiden har knappt gått från veckor till en månad.

Söta, fina Sophie, den levnadsglada med sin lilla familj har lämnat jordelivet alltför tidigt.

Jag önskade henne livet.

Nu får jag istället önska henne finaste himmel blå.

Och hennes man Rasmus och ettåriga Julian får fortsätta sitt liv utan en fantastisk människa. Hur orättvist är inte livet??

Och sommaren bli väldigt annorlunda för alla de som på ett eller annat sätt drabbas av något som tas ifrån oss.

Själv satt jag här för ett år sedan, hade fått min första dos cytostatika och mådde fruktansvärt dåligt allt medan tankarna snurrade i huvudet på mig om att det här var min sista sommar. Att allt det jag såg och omgav mig med, alla blommor, all grönska var sånt jag skulle få uppleva för sista gången.

Men jag är här, jag är kvar och jag önskar att alla fått samma härliga tid som nu stundar.

Finaste Sophie, jag var aldrig så stark och modig som dig. Jag ville verkligen att du skulle få behålla din plats på jorden i många år ännu.

Reflektioner och tid

Det är konstigt, på ett sätt vill man släppa taget om det som pågår runt omkring en, det man själv varit i men som man nu snart kommit igenom och förhoppningsvis kan lägga bakom sig. Men på ett annat sätt känner man att man inte kan, att man inte kan sluta bry sig om andra, att man vill finnas där och stödja, peppa och bara visa att man finns trots att man näst intill blir ledsen varje dag för andras skull.

Jag har många gånger tänkt att jag måste, för min egen skull, steppa åt sidan och sluta läsa hos andra eftersom det sätter såna spår och tankar i mitt huvud att jag själv har svårt att fokusera på mitt eget tillfrisknande.

Men jag kan bara inte stänga av.....

Och jag läser hos Sophie, och jag läser hos Elisabeth, och jag läser hos Lars som försöker få tiden att "blir hel" igen, och jag läser så många andras bloggar och tankar att jag ibland håller på att gå sönder.

Och jag känner efter, minsta lilla ryggsmärta ger skräck, och värker huvudet mer än två dagar i rad så är fantasin i rullning, och vad är den där lilla knölen på insidan tungan?, inte kan det väl bara vara så att jag bet mig häromdagen..? Och varför är jag så enormt trött och ofokuserad på allt jag gör? Och känns inte bröstet onormalt stumt och lite "tungt", och varför ger inte apelsinhuden med sig och blir slät?

Och som inte det fanns nog med elände i världen så ramlade det ner en massa snö inatt och det faller fortfarande. Förstår inte HAN däruppe att vi behöver sol och värme och glädje i tillvaron???
Vi behöver se nån annan färg än grått och vitt, vi behöver grönt och regnbågsfärger och vi behöver med tiden bruna ben och sockerdricka i glas med sugrör.

Vi behöver få skratta....och le, och nicka igenkännande åt det som så många av oss missade ifjol vår/sommar då vi mådde som sämst, då vi funderade på om vi skulle få en sommar till.

Det är vad vi behöver, hör du det, du där som bestämmer !!

Lite glädje ska jag ändå försöka ta till mig från söndag och några dagar fram för då åker jag till Paris.
Och där borde det väl få vara vår eller hur? Då ska jag sitta på Monmartre och dricka vanilj latté och se ut över Paris och vara glad. Och jag ska ta vägen förbi Moulin Rouge och bara insupa känslan av all glädje som funnits i de kvarteren och ännu finns. Och inte en enda gång ska jag känna efter eller inbilla mig saker, och inte en enda gång ska jag tänka på ordet som börjar med C. Jag ska vara GLAD!

Bilden i detta inlägg är jag, tänkte ni skulle få en skymt av mig så som jag ser ut nu, håret är iof klippt en gång till sedan det togs men frisyren densamma. Tjockt och kompakt så det får tunnas ut hela tiden och plattas ihop av diverse produkter för att jag inte ska se ut som Plupp eller eller en Monchichini.

Till sist vill jag önska er alla i Peppargänget som ska ut i helgen en kanonkul kväll.. Jag ville verkligen följa med och var helt inställd på det innan detta med Paris dök upp (jobbgrej), men Ida har ju lovat att det kommer fler tillfällen.

Kram till er

Lättnad

Gjorde min mammografi förra veckan och sjuk av ångest och gråtfärdig klev jag in i väntrummet.


Men....,oron var obefogad. Fina bilder utan minsta lilla spår av nya tumörer eller förändringar. Ultraljudet visade på samma fina resultat och en sten föll från mitt bröst.

Jag är lycklig, och för första gången på ett år kan jag slappna av lite och glädjas i stunden.

Livet är inte alltid rättvist

Ibland undrar man.

Finns det någon rättvisa?

Finns det några kriterier man behöver uppfylla för att få ta del av livets rättvisor eller räcker det med att vara en god människa med lust till livet?

Den senaste tiden, efter det att jag kommit hem från min NY tripp så har det haglat tråkiga besked från alla håll.

Jag tänker i första hand på Sophie, unga söta Sophie med ett helt liv framför sig som än en gång drabbats av riktigt tråkiga besked och denna gång utan bot. Jag är så oerhört ledsen för hennes och familjens skull att det finns inte ord. Och jag lovar att hålla mina tummar blå, och jag ska innerligt önska att man finner något som förlänger livet i många, långa och fina år....

Sen Jenny, som gick bort samma dag jag åkte till NY och som kämpat så väl under de senaste åren och som nu lämnat familj på man och två små barn bakom sig. Hennes man har fortsatt bloggandet men på egen sida och han skriver väldigt tänkvärd så jag tycker ni absolut bör besöka han sida som ni finner här, Lars sida


Och Helena, som mist sin älskade Justus, vacker och klok hund som funnits vid hennes sida under många år och framför allt det sista då hon själv haft det så jobbigt. Jag lider med dig och hoppas du kan känna samma glädje snart igen med en ny liten fyrfotning.

Själv väntar jag på min mammografi undersökning och den sisa tiden har jag tyckt att bröstet känns stumt och lite knöligt men man har vid ett par tillfällen sagt att jag har ganska mycket ärrbildning så jag hoppas på goda besked och att jag snart får göra den.

Idag har jag även varit till veterinären med en av mina katter, 8 årige Larsson som på sista tiden magrat av och varit kronisk törstig och även där föll ledsamma besked. Sviktande njurar med riktigt dåliga njurvärden och även höga blodsockerhalter vilket kan tyda på diabetes (eller i bästa fall var det ett stressvärde). Så nu ska jag försöka fixa ett urinprov på honom tills i morgon (önska mig lycka till) samt att vi ska börja behandla njurfelet. Tyvärr går det ju inte att bota utan man ger honom bara ett förbättrat tillstånd med annan kost samt medicinering. Har jag tur får jag behålla honom ett par tre år till men jag vill ju inte att han ska lida så man får nog försöka ta ställning allt eftersom. Nya prover väntar ju nu efter 1, 2 och 3 månader för att se om kosten ändrat njurvärderna så det är väl bara att hålla tummarna.

Nej. så livet är inte rättvist. Man ska inte behöva få tråkiga besked vad de än må vara och jag tycker nog att man kunde få ett friår, fritt från trista besked och fritt från sjukdommar, ett år då allt kunde suddas ut och man fick börja om, med friska celler och löften om det goda livet....

Ett år då man bara kunde få luta sig tillbaka och njuta av allt som finns omkring oss utan att behöva vara orolig för vad som väntar runt hörnet.

3 dagar kvar

Sen bär det iväg.

Men först måste jag på sjukhuset för gång nr 11 med Herceptinet. Jag har nästan tappat räkningen, det kanske är nr 12. Hmm, får kolla i morgon.

Sen ska det växlas dollar och packas klart.

Har påbörjat det idag och upptäcker att mycket av mina klädet är svarta. Klänningar, tunikor, tröjor o jeans. Får nog uppdatera min garderob over there med lite färg. Men, har lyckats få med en knallrosa tröja och bruna tunna skinnjackan.

Innan jag åker ( jag vet, det är lite smådumt), så ska jag inhandla en grymt snygg, brun handväska. Har velat på den i flera dagar då jag vet att jag med 99,9% säkerhet kommer att köpa en i NY men jag skulle så gärna vilja ha den under resan.

Och så hoppas jag att kylan ger med sig. Igår kväll somnade jag till 30 minusgrader och efter att ha varit nere på 18 har det nu sjunkit igen till 23,7. Ingen rolig elräkning som kommet att dimpa ner nästa gång.

Hoppas ni har det bra alla... Att läget är under kontroll, att dåliga implantat plockas ur, att håret växer för er som nyss stoppat undan peruken, att muskler stärks och övervikten får ge vika. Att tårar få falla och att nedstämdheten minskar och glädjen får större utrymme. Att tumörer minskar i storlek o att nya håller sig borta och att livet är starkare än döden.

Kram till er allihopa, ni vet vilka ni är.

Hår, händer och huskurer

Kära nån, detta med hår.
Undra just när fokuseringen kring det ska sluta, om det nu ens gör det.

Jag var i alla fall och klippte mig, färgade och till och med plattade det med tång i fredags. Ville ha det lite ljusare men min frisör som jag gått hos i många år tyckte att det skulle få bli ett par, tre cm längre innan vi ljusade upp det för annars skulle det bli lite "hackigt" i utseendet.

Så vi mörkade ner det istället.

Är ju mörk i min naturliga färg men det kändes lite livlöst trots att det är helt nytt hår och sen hade det ju kommit några grå som jag absolut ville ha bort. Så nu är det mer lyster och man kan ana en väldigt mörk nyans av rött i det. Snyggt men ändå inte riktigt vad jag tänkt.

Ny tid i slutet av mars och då ska det få bli ljusare....

I övrigt jobbar jag på. 50%  vilket innebär 4 timmar om dagen. Och det går lite segt. Allt tar mycket längre tid och jag får tänka mycket mer inför varje moment och saker som tidigare var glasklara om som jag kunde göra i sömnen får jag läsa på om nu och då är det ändå ingen garanti att jag faktiskt försår vad som jag ska göra ändå.

Det är ruggigt irriterande.

Förra veckan träffade jag min onkolog och vi pratade igenom lite av vad som komma skall och hur jag mår idag. Har ju mina bekymmer med lederna som jag helt uteslutande nu tror beror på Tamoxifenet men i övrigt mår kroppen ändå hyfsat bra, Går mina promenader och jag känner att jag orkar mer och mer. Har börjat tappa mina kilon och det känns som en skänk från ovan.

Remiss för ny mammografi är skickad och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kände mig nervös för det. Känner mig sjukt nojig över att de ska hitta något nytt och karusellen ska börja om.

Jag bara vägrar ge mig in i cancersoppan igen!!

Remiss för EKO är även skickad och jag hoppas jag får göra den innan jag åker till New York. Kan inte tänka mig att nåt är knasigt med mitt hjärta för jag är vare sig andfådd eller har någon smärta så jag tror jag får en OK stämpel i rumpan även denna gång.

Och så står ju som sagt lovely New York för dörren. Längtes väldigt mycket just nu.
Åker ner till Stockholm på kvällen den 8 feb och flyger på morgonen den 9,onde. Hemma tillbaka igen den 17. Tjohoo!! Som vi ska springa runt och tokshoppa och göra turistnördiga saker. Jag har lovat mig själv att inte spara en spänn av reskassan innan jag åker hem.

Det enda som oroar mig lite är att fötterna inte ska hålla. Känner mig kroniskt torr och smörjer o smörjer med egna huskurer och på mornarna så är dom liksom lite rund under fotsulan och ömmar. Nån som har samma bekymmer? Händerna är lika torr dom och jag skär mig ständigt på saker och har alltid småsår på fingertopparna. Huden är verkligen inte sig lik som innan behandlingen.

Men, det värsta är ju faktiskt förbi och Gud nåde om det kommer tillbaka !!
jag har bestämt mig för att fortsätta vara frisk, att det här skitåret bara var en liteb avstickare från min väg genom livet och att det inte ens är värt att komma ihåg. mina ärr kommer jag ju alltid ha kvar som en påminnelse men de är samtidigt ärr som skriker "seger"....

Jag vann över en bunt med taskiga celler !

1-0 till mig,  och här är det inte ens bäst av tre som gäller, här har man en endachans att vinna och jag vann.

Sådeså!

Nytt år, ny tid

Så har vi då alla landat på den nya sidan av året.
Ett år som borde få bli ett kanonår för oss alla som har ett riktigt dåligt år i bagaget.

Jul och nyårshelgen passerade utan störra händelser förutom själva julen med all dess tradition.
Nyåret tillbringades hos vänner med mat och champagne och vips så var det 2012.

Om man ser tillbaka så satt jag nog här på samma plats för precis ett år sedan, vid jobbdatorn och jobbade, även om jag just nu tagit en kaffepaus och passar på att skriva ett inlägg. Skillnaden är dock att den 3 jan 2011 var jag helt ovetandes om vad som väntade. Hade precis dragit på mig ett ryggskott efter skottning av snö som fallit i mängd och var lite besvärad av att sitta och fick därför ta paus gånger flera och försöka räta på kroppen. Muttrade säkert över det både en och två gånger

Och jag fick en massa extra strul med ett möte i Köpenhamn som jag fick omboka gånger flera eftersom en flygtur x 4 inte skulle gynna mitt tillstånd, samt hålla möte på 3 timmar ståendes.

Just då ett stort bekymmer !

Sen, då jag blev friskt och rörlig från det och jobbat fullt ut i ett par veckor så fick jag helt plötsligt en helt annan diagnos. Och perspektiven flyttades.

Egentligen kan jag inte förstå att det snart är ett år sedan.
Att jag i slutet av feb 2011 kände min knöl, blev opererad och insatt på behandling och att jag nu befinner mig i ett hyfsat friskt läge. Och med tanke på vad kroppen fått utstå i form av operation, cytostatika, strålning, herceptin behandlingen etc så är det nästan ett mirakel att man nu sitter här och jobbar fyra timmar per dag och känner att både kropp och huvud håller för det.

Människokroppen är en fantastisk apparat.

Och jag har vägrat att vika ner mig men att jag faktiskt inte riktigt kommer ihåg vissa veckor i sommar gör ju att jag samtidigt förstår att jag faktiskt har kapitulerat under vissa perioder. Men viljan att kämpa har alltid varit där.Jag har stretat på, skött gården när jag orkat, varit på landet och blivit omhändertagen och fortsatt min renovering av huset om än i mindre skala.

Och nu, näret ett år efter att dåliga besked kom så åker jag till New York med en kompis. Det blir lite mitt sätt att fira att jag genomgått ett skitår och kommit ut på andra sidan även om det inte finns några garantier på att inte få några återfall. Men jag lever på hoppet och på det kommer man långt.

Särskilt om man lägger till lite jävlar anamma.

Och sånt har vi norrlänningar i överflöd.

Vi ger oss sällan utan kamp.

Än så länge är jag alltså inte uppe på full tid. Jag jobbar 50% fram tills sista mars men jag tror själv att jag kommer att vara uppe på minst 75% innan dess. Jag fortsätter med mitt Herceptin och får gång nr 10 den 16 jan så det börjar närma sig slutet även för den. Bara 7 ggr kvar sen och jag ser fram emot att få ta bort min port som krånglar lite och skaver. I övrigt är jag skapligt irriterad på lederna i händerna. Det blir bara värre och värre och vaknar x antal gånger per natt av att det gör riktigt ont.  Kan inte alls knyta ihop höger hand och tumleden på båda tummarna är helt låst och man har verkligen blivit varse vad man använder tummarna till mycket nu då man inte kan.

Det gör mig smått galen faktiskt.

Tror ju fortfarande att det är biverkan på Tamoxifen men samtidigt även en rest från Taxotere och jag har vid det här laget prövat x antal värktabletter och led preparat men det blir ingen skillnad alls. Och det funkar ju inte att ha det såhär. Händerna börjar bli som på en reumatiker och saker som att skruva upp en kork, trycka på spolknappen på toaletten, dra på sig täcket etc blir till en plåga.

Är det nån av er som tycker att de fått knasiga biverkningar på Tamoxifen? Eller om någon har lite samma problem och vad ni fått för förklaring på det.

Nu jobb en timme till, sedan ut mot IKEA för att köpa glödlampor till spottar. Sen tror jag på en promenad, solen lyser här idag efter gårdagens halvsnö/regnstorm som drog över oss i rasande tempo under några timmar i går em/kväll. 

Ingen ordning alls på vintern.

Artralgi

Japp, så heter det som härjar i mina leder.

Jag har ju vid upprepade tillfällen tagit upp detta med läkare och sköterskor, bla vid utskrivningssamtalet på strålningen,  gruppträffen och behandlingar på onkologen och eftersom detta varit ett ganska stort "funktionshinder" för mig så har jag fått en läkartid nästa tisdag för att bla att prata om detta och ev byte av medicin.

Jag har även vid samtliga tillfällen sagt att jag medicinerar mig själv med diklofenak+ 2 alvedon 2 ggr om dagen och till det har jag även lagt till Artrox (glucosamin) på inrådan av bröstsköterskan. Trots detta  ingen förbättring, snarare försämring för var dag.

Men, för några dagar sedan läste jag om detta tillstånd på nätet och där går att finna att man INTE ska äta NSAID preparat och inget med paracetamol.....= klartext, INGEN ALVEDON då det förvärrar !!

Och,  sedan fyra dagar tillbaka har jag helt tagit bort alvedon och märker en klar förändring .  Man kan ju liksom fundera om inte ens läkarna känner till detta med paracetamol eftersom ingen reagerat på att jag tagit det. Helt plötsligt kan jag göra lite "finlir" igen, skruva i en skruv, öppna burkar och sätta i örhängen vilket den senaste tiden varit helt omöjligt då fingrarna knappt funkat på höger hand.

Nåja, nog om detta....på tisdagens läkarbesök ska jag även prata igenom oklarheterna i min journal, en massa siffror och uträkningar som jag inte begriper men som jag tänkte de skulle få förklara.

OCH......det STORA som hänt i veckan är att jag beställt klipptid !!

Och färgning!

Vissa här hemma bryr sig inte om orkanvindar och spöregn

Men, inte förrän den 27 Jan. Ute i tid då min frissa passande nog såg till att få barn då jag var hårlös men nu är tillbaka och ständigt uppbokad. Så, då blir det spännade att se vad som händer. Fick beröm för min nuvarande "frisyr", den som bara växt ut och skapat sig själv, fick höra att den växte fint över huvudet, att det faktiskt såg ut som om jag klippt mig så. Skoj !

Ovädersdag idag men det hindrar inte att jag och en kompis kör ner till Sthlm imorgon (38 mil) för att vara på Stora Sthlms utställningen (hund) på söndag då hon ställer en av sina afghaner. Får nog sätta på gummistövlar innan jag ens tar mig från gården för det är en mindre sjö ute då regnet öst ner idag och sett till att även omvandla den dm snö som kom till ren sörja.

Snart är gräsmattorna gröna igen.

Jag dör av "frysla"

För många år sedan, då min dotter var runt 9 år och Estonia nyss förlist så hade hon och en kompis till henne en period då de var "radiopratare/journalister" och spelade in bandade små sekvenser med intervjuer etc.

För mig som förälder var det väldigt underhållande och kompisen som kom från en musik/tv/underhållnings familj var väldigt påhittig och fick oftast min dotter med sig på det mesta. I samband med Estonia förlisningen så pratade man självklart väldigt mycket om det på skolan och barnen hade en oändlig ström med frågor om hur räddningen gick till, hur många som dog, var de var nu och om de skulle ligga kvar i havet eller komma upp och bli begravda på "nytt".

Ett av dessa sk radioprogram som de gjorde har vi sparat och där var min dotter en av de drabbade som räddats och kompisen var intervjuare. Och när hon under väldigt dramatiska former redogjort för hur denna överlevare, dvs min dotter, räddats med en helikopter så gör hon en sammanfattning med att "alla hade inte lika tur som henne utan efter stränderna kunde man finna folk som dött av "frysla" ....

Det ordet har följt oss genom åren....frysla, en kompination av frusenhet och lite is.

Herceptinet och hur det jobbar, ser lite komplicerat ut

Och idag är en sån dag då man kunnat dö av frysla, inget värmer, blåsten har varit ihärdig och och det känns som is ute och jag har fått min 8,onde Herceptin infusion som även den bidrar till min frusenhet.

Ibland är det skönt att frysa, man gör ju inte det så ofta numera pga diverse läkemedel som gör att vallningarna kommer tätt men jag fryser gärna "normalt" inte sådär som då man hackar tänder vilket har varit läget under em. Och som vanligt då jag fått min infusion så blir jag tvärtrött då jag kommer hem och bara måste bädda ner mig i soffan en stund.

Men, nu är jag i alla fall halvväggs med Herceptinet, 9 ggr kvar så det går framåt.
Och på tisdag nästa vecka ska jag träffa läkaren och bla prata om detta med låsningen i lederna som tyvärr bara blir värre och börjar bli väldigt obehagligt. Ev så kanske man kommer att byta ut Tamoxifenet. Tre fingrar på höger hand är helt utan känsel och det har resulterat i att jag tappar saker stup i ett.

Kakbak och kristalljakt

Ja det är vad som står på dagordningen imorgon.

Jag har i em gjort en takkrona ovanför matbordet och behöver lite mer kristaller till den så imorgon bitti får jag ge mig ut på lite loppisar och söka udda kristaller, tycker inte att det borde vara så svårt att få tag i såna.

Var nämligen tidigare idag på en helt underbar inredningsbutik och fick en massa skaparideér som jag delvis förverkligade idag. Ibland blir man förvånad över enkla konstruktioner som kostar massor i butik men som man kan göra själv för en betydligt billigare peng. Och jag gillar ju göra saker själv, gäller bara att ha tålamodet.

Senare under dagen i morgon ska jag för första gången baka Macaron kakor....
Känner mig väldigt peppad för det och även om det säkert kommer att misslyckas gånger flera innan jag får dem jämna och fina så ska jag inte ge upp i första taget.

Det är ju liksom lite inne att göra sådana och det kommer att bli en salig blandning av färger och smak på fyllningarna och sen ska de ner i fina askar för att ges bort.

I helgen är det även julmarknad på ett av våra berg. Sundsvall  ligger ju mellan två berg, södra och norra stadsberget och varje år så är det julmarknad på Norra stadsberget och dit blir det en tur på söndag. Brukar köpa tunnbröd och senap och ett par julkärvar (har fulla äppelträdet med domherrar för tillfället). Det brukar dock vara snö den här årstiden i den här delen av landet men här lyser gräsmattorna gröna så det blir ju första gången jag går dit på marknad i plusgrader och utan snö.

I övrigt är det mesta under kontroll, händerna domnar fortfarande och det är numera ganska permanent. Lederna låser sig och har fått börja med Artrox morgon och kväll för att se om glucosamin kan hjälpa till att förbättra tillståndet. Lite hopplöst med krokiga fingrar som inte riktigt vill som jag vill och jag som är så aktiv med händerna med allt jag håller på med är ju verkligen beroende av att ha två händer som funkar.

På vår gruppuppföljning på onkologen i tisdags så sa läkaren att det är en biverkan av Tamoxifen och att man ev får fundera på att byta ut den om det blir sämre. Så jag får väl ge Artrox medicinen nån vecka till. Jag hoppas ju att den funkar...

Jag önskar er alla en fin andra advent och till er som befinner er mitt i behandling skickar jag massor med pepp  och mod !!

Lust till ord

Trots att jag haft en knasig sommar med knasiga biverkningar, dagar som flutit i varandra av illamående och dagar som jag faktiskt inte ens minns så har jag ändå hållit liv i mitt läsande. Även om jag inte slukat 8-10 böcker som i vanliga fall en sommar så har jag nog i alla fall kanske läst 4.

Jag gillar böcker, jag gillar att hålla i dem, att äga dem och att se dem samlade i rader. Och jag gillar att ha böcker i min ägo som betytt mycket och som jag tar fram då och då och bara ser på.

Sedan en tid tillbaka så har en av mina vänner skapat en bokklubb. Ett sätt att bli "tvingad" att läsa böcker som andra väljer ut men som kanske inte är ett förstahands val om man själv skulle ha valt. Jag gillar det. Vi ska ses med ett par månaders mellanrum, äta något, dricka lite gott och prata oss igenom boken vi nyss läst. Ofta då jag läst en bok så lever den ju kvar hos mig ett tag och ofta känner jag ett behov av att prata med någon som också läst den så man kan få höra dennes funderingar runt boken så det här kommer att bli superbra.

Just nu läser vi alla Rikard Wolffs, Rikitikitavi och jag gillar den väldigt mycket.

Det är en sån bok man liksom vill äga, fantastisk form, fint tryck och färg. Och eftersom det är en självbiografi så har han valt att plocka in bilder från tiden från barndom till nu och det gör att man kommer än närmre den som står för orden. Och han skriver väldigt vackert. Det märks otroligt tydligt att han värnar om språket och hur orden faller i en mening.

Nu har jag precis sett det bästa avsnittet hittills av Så mycket bättre och nu ska jag ta ett par kapitell i boken innan jag somnar. Stormen som härjat hela dagen har börjat mojna. Huset är ny städat och är adventsfint och i morgon får vi tända första ljuset....

Ett steg åt sidan

Jag mår bra

Jag mår så pass bra att jag önskar att alla fick må lika bra, fri från skitcancer, från dåliga dagar, från illamående, med hårväxt och smaklökar som fungerar.

Men så är det ju inte

Och jag mår dåligt för andras skull och det vill jag inte.

Självklart vill jag att de ska kämpa och jag vill stötta, komma med uppmuntrande ord och peptalk i massor men att läsa hos andra just nu som får börja om med cellgifter och hela processen får mig att må sämre och jag har kommit på mig själv att vara mer lättrörd än på länge och därför har jag bestämt mig.

Jag tar ett steg åt sidan och läser inte....

Jag orkar helt enkelt inte, det får mig att bli ledsen. Att minnas, och det får mig att tappa fokus på mitt eget tillfrisknade.

Och det skrämmer mig....jag blir rädd och jag känner efter. Känner sånt som inte finns på min kropp, tror att minsta lilla symtom är något nytt, farligt och elakt.

Men....jag tänker massor på dig/er som befinner er i det jobbiga. Jag vet ju hur det känns, och jag vet ju hur fruktansvärt dåliga dagarna kan vara och jag vill att ni lovar, lovar allt vad ni kan att inte ge upp för det kommer bättre dagar, även om de tycks vara långt borta just nu.

Kanske jag smyger in någon gång framöver hos er men just nu gör det för ont.

I övrigt just nu så har jag börjat jobba 25% och det går riktigt bra, fuskar dock med att lägga på nån timme för på 2 timmar om dagen får man inte mycket gjort. Sitter o lallar på med mina papper på kontoret (har hemmakontor) och gör mina sk i-learns träningar som samlats på hög under de månader jag varit borta från jobb.

22 Nov 2011.
3 mån efter sista cyten.

Strålningsskadan är i princip läkt och det känns otroligt skönt, inga mer omplåstringar, inga mer konstiga liggställningar.

Och håret fortsätter växa, och jag knaprar mina Tamoxifen....

Enda smolket är att jag dragit på mig något som heter atralgi, ledsmärta, låsning i lederna, främst i händer och det är mer obehagligt än det gör ont. Det började i vänstra tummen och har nu flyttats till andra tummen och tre fingrar till på högerhanden.

Domningarna kvarstår men detta gör att jag har svårt att använda händerna direkt på morgonen, kan inte öppna burkar etc och får äta fulldos alvedon+diklofenak. Enligt de som förstår sig på så kan det sitta i upp mot ett halvår och det är en vanlig åkomma till Herceptinet. Så, fingrarna får vara lite krokiga nån timme på morgonen innan jag kan "knäcka" upp dem, och bara det momentet är lite läskigt för man hör hur det smäller till, sen nästa gång jag böjer typ tummen igen så fastnar den i det läget på nytt till jag på nytt knäcker upp den.

Men, det är ett litet bekymmer just nu om man tänker på hur andra har det.

Kram till er...

De senaste dagarna

Jag hade ju ett litet projekt.

I alla fall så kändes det inte så stort innan jag drog igång det men det är lite typiskt mig, jag gör en bild av hur och vad jag ska göra och sen när jag sitter med det så svär jag fula ramsor en tredjedel av tiden och sedan gör jag resten på rent tjur och sitter där sedan med klart resultat och känner mig supernöjd.

Lovade mig själv att aldrig göra om det
men, jag tror jag har glömt det redan och vill nu ge mig i kast med stolarna i köket

Mitt projekt denna gång var att klä om min sänggavel och knappa den. 

Den lilla damen nere på stan som klätt knapparna i samma tyg som gaveln skulle vara hade gjort ett fint jobb och med iver gav jag mig på gaveln, måttade ut var varje knapp skulle sitta på bakstycket av gaveln och borrade hålen, klädde den och så tog knappandet vid. 

Efter fyra st hade jag slut på svordomar och hade då 14 kvar att få dit.

Men som sagt, med lite tjur kommer man långt och efter en dags arbete under fredagen så var den klar vid hav tio på kvällen.

På lördagen körde jag till landet för att hämta upp ett par saker och passade då på att träffa blogg Karin (Allt flyter) som var i närheten för att hälsa på syskon och fira farsdag. Så vi tillbringade någon timme tillsammans och tog en fika, riktigt trevligt och roligt att träffa henne. Nästa gång får det bli i Göteborg.

Idag söndag så har jag hämtat upp min dotter på flyget som kommit hem från Oslo.I en hel vecka får jag behålla henne hemma innan hon på söndagen åker vidare till Thailand och sitt älskade Phi Phi och vi syns väl någon gång igen i maj då hon kommer hem igen. 

Och i morgon är det Herceptin dags igen. 

Men nu är det ju bara det som snurrar på eftersom strålningen är avslutad och som tack för det så fick all personal mumsa på min specialbeställda tårta, tyckte faktiskt det blev en fin tutte, och förhoppningsvis var den god.

I övrigt är strålskadan under kontroll även om den fortfarande är under förband, tror att den blir något mindre för var dag men ska besöka bröstsköterskan i morgon för att få en uppsättning nya kompresser och då får de väl kika på den igen. Kommer att få ett busfult ärr i alla fall så spåren efter den här resan kommer nog att stanna kvar på min kropp...

Men håret växer i alla fall och om ett par, tre cm ska det färgas och här hemma har vi röstat för ljust, mot blont faktiskt. Få se hur jag ställer mig till det då det är dags, är ju faktiskt naturligt mörkt men har tidigare haft kort ljust hår (för en herrans massa år sen) och trivdes jättebra med det. 

Tror dock det dröjer ett par månader dit, siktar på mitten av jan, i alla fall innan min New York tripp i början av feb.

Tankarna idag går till

Söta Sophie

Som så orättvist gått från målgången till en ny spridning och får börja om med ännu starkare cellgifter tills man ser effekt, och om inte, så blir det bromsmediciner.

Jag hoppas Sophie att din bloggrubrik "Tillsammans är vi starka" även är det rätta denna gång.
Du är en kämpe....

Idag

Nu ska ni få höra !

I två timmar var jag idag ute bland folk......UTAN mössa !!!

Igår då jag träffade älskade bröstsyrra Britt som plåstrade om min strålskada så sa hon :

Men människa, ta av dig mössan, du är ju hur fin som helst i håret !
(och så ruffsade hon om i det)


Så idag gjorde jag det.


Och jag var bla på IKEA och betalade min säng och beställde hemkörning och jag var på bageriet och beställde en tårta i form av ett bröst tills i morgon då strålpersonalen ska få den för de har verkligen varit hur gulliga som helst. Och ingen, och då menar jag ingen, tittade konstigt på mig!


Men fattar ni hur STORT det är att för första gången sedan maj vara ute bland folk och inte ha halsduk eller någon annan huvudbonad på huvudet. Det är megastort och jag är superlycklig över att jag vågade och faktiskt...håret ser inte alls dumt ut, mörkt, tätt och helt rakt med snedlugg, typ 3 cm.

Nästan så man vill göra ett tjolahoppsanskutt !

Blir less

På att det börjar krångla på nytt då allt egentligen bara ska gå mot det bättre.

Vad är det för rättvisa?

Livet är egentligen ganska ok om det inte vore för att lederna börjar knaka och den hiskeliga strålningsskada som jag lyckats dra på mig.

Den breder ut sig...nåt enormt.

Det började med att jag såg ut som en pepparkaka under armen och jag tänkte att ok, huden blir lite mörk, lite mer läderakttig men inga sår eller blåsor. Sen sprack huden precis i vecket och huden började lossna, därefter har det gått ner mot bröstet och är nu ungefär stort som en handflata, skinnet har lossnat och det blöder och är som ett stort öppet sår.

Så hela förra veckan då strålenheten här hemma hade service på maskinen och hade stängt, gick åt till att pyssla om, smörja ,plåstra om och försöka finna en enda bra ställning att sova i. Nätterna har inte varit nådiga.

I lördags kom till och med distriktsköterskan hem till mig och la nya förband, och idag har jag fått besöka bröstsköterskan då personalen på strålenheten inte alls gillade det dom såg. Så nu har jag någon form av gelekompresser som ska sitta på upp till fem dagar innan de byts.

Ett pyssel med andra ord.

Och jag känner mig handikappad. Allt som innebär en sträckning bakåt, typ dra upp strumpbyxor den sista biten eller kliva ur en bil gör ont, enkla vardagliga ting som man aldrig tänker på annat än när huden är borta eller för "kort".

Men hoppas på en klar förbättring till helgen för då ska jag fortsätta med mitt projekt om att klä om min sänggavel och "knappa" den. Har beställt handklädda knappar  av en liten dam här i stan som gör dem av samma tyg som gaveln.  Sen ska nya sängbottnarna hämtas så jag änteligen får min kontinental säng.

Så med lite tur är den klar på söndag em och jag kan få ligga lite som prinsessan på ärten !

Tiden går

Och jag mår ganska bra.

Och därför finns det inte så mycket att skriva om egentligen men lite kan jag nog knåpa ihop.

Strålningen pågår och jag har nu gjort 22 gånger men då min strålenhet har service på maskinerna nästa vecka så får jag göra mina sista 3 veckan därpå och gör alltså min sista strålningsdag den 9 Nov.

På gott och ont

Egentligen ville jag att det skulle bli klart nästa vecka men å andra sidan har jag fått en ganska stor strålningsskada i höger armhåla vilket har gjort att livet blivit lite knöligt sista veckan så det kanske är bra att den får vila en hel vecka och kanske läka lite.

Nu ska ju den både luftas och hållas fri från fukt vilket är lite svårt då armhålan alltid är lite varm och tät och även om jag smörjer efter konstens alla regler och däremellan och har de specialkompresser med silikon jag fått från strålsyrrorna så blir det bara värre.

Och det gör ont......megaont.

Bara för modet,  för stoltheten och för det vackra.
Nick Brandt,s fantastiska foto

Igår hämtade jag dock ett naturpreparat från en bekant som jag nu använder 2 ggr per dag och som visat sig funka riktigt bra på just brännskador så jag får se om något händer under veckan.

I övrigt har jag äntligen fått klart med försäkringsbolaget som till slut fick krypa till korset och betala ut min del av förlorad arbetsinkomst sedan aug, dvs från dag 91 i min sjukskrivning. De försökte ju hitta kryphål för att slippa men i fredags fm blev det alltså klart att de nu betalar ut de första tre månaderna och forstätter tills jag återgår till mer än 50% i tjänst.

Och arbeta, ja det kommer jag att börja med snart. Från den 16 nov kliver jag in på 25% till att börja med och sedan får vi se om jag redan den 1 dec går upp på 50%. Huvudet är ju fortfarande lite mossigt och har svårt att hänga med en hel dag. Har även märkt att jag blir mer virrig och tappar lättare fokus då det är höga ljud och mycket folk omkring mig. Då är det precis som jag befinner mig i en bubbla och att livet pågår därute utan mig och det liksom kvittar om jag är delaktig eller inte.

Den 8 Nov har jag avslutande samtal efter strålningen med min läkare och vi har redan pratat om detta så jag får väl se hur hon ser på min arbetsplan.  Och den 29 Nov träffas vi alla som är strålad under sep-nov för att "knyta ihop säcken" lite tillsammans med personal från strålningen samt läkare och bröstsköterskan.

Sedan blir det väl till att fortsätta med Herceptinet enligt schema och lite hjärtekon med jämna mellanrum (var tredje månad) och sedan får jag väl hålla tummarna att jag inte drar på mig någon hjärtsvikt som är en biverkan på Herceptin.

Sedan sist har jag även sett till att få kopior på min journal.

Ledsam läsning då jag fick reda på ett par saker jag inte visste innan och samtidigt blev allt så tydligt då det stod där svart på vitt. Att man haft en tumör som inte haft någon likhet med normal vävnad överhuvudtaget, dvs låg differentierad,  att den är en 3+, att man inte vet om marginalen runt tumören räckt till, att man även får överväga fortsatt behandling med en annan tablett efter de 5 åren med Tamoxifen även om den tabletten inte visat på förlängd överlevnad men däremot visat mindre risk för återfall.

Men jag biter ihop och går vidare för jag mår för bra just nu för att låta mig nedslås av det.

Jag känner mig frisk.....och energin finns här.

Och livet är mitt, inte cancerns.

Jag bestämmer, och jag väljer.....livet.

Det växer

11 Oktober 2011

Kolla in liksom...

Det växer hår på HELA huvudet !

För er som aldrig behövt befinna er i cancersoppan kan jag berätta att det här är ren glädje och en massa kärlek till hår var gång man går förbi en spegeln eller stryker en hand över huvudet.

Och man känner...

Och man upptäcker att livet faktiskt återvänt, livet som bla består av hysterisk lycka över att börja se normal ut med hår på huvudet.

Ännu lite mjukt och lite fjunigt men det täcker hela huvudet.

Jädrars vad jag älskar mina strån nu, även de grå som av någon anledning söker sig upp bland de mörka.

Tjohoo....

Tänk att den här dagen faktisk kom.

Jag är lycklig